Hatten på herr Fauna

På tal om Gotland

2010-02-17T07:52:00.008+01:00

Här kommer lite av en fortsättning på förra inlägget. Jag kan inte låta bli att berätta om tomtlistan som sedan några år är etablerad och hänger i köket på Gotland. Allt minns jag inte nu, om ens en tredjedel, men många möten med fåglar från tomten är härliga minnen. Några riktigt rara namn finns där inte, men det gör inget för att:

Storspovhannarnas tidiga södersträck exalterar mig alltid mycket. Oftast hör jag dem komma innan midsommar men det är inte alltid jag förstår vad det är jag hör. Såklart är det en ambivalent upplevelse - sommaren har just börjat och redan försvinner hälften av en arts individer. Värmen håller i sig månader framöver, men storspovens hemvändning betyder att det snart blir tyst.

I somras hade vi en kungsörn på måttlig höjd ovan åkrarna i nord. Kungsörnar ser man titt som tätt från tomten, de häckar någon kilometer österut. Även havsörnen gör sig ibland synlig med cirklar för högre höjder över huset, uppvaktad av måsfåglar som snyltar på termiken. Nåväl, kungsörnen i somras var inte den första jag sett från tomten men det är den som jag kommer ihåg bäst. Den måttliga höjden var i allra högsta grad måttlig då ett stort byte gjorde örnen påmind om gravitationen. Det såg mer ut som den släpade köttet på en osynlig väg än att den faktiskt flög. Det är alltid roligt att se en fågel med byte på väg till bo - då vet man att det finns fler fåglar att se framöver.

Tidiga morgnar om våren när det är dagg och älvor över ängen kan man ha turen att få se rastande gravänder. Det är verkligen upplyftande att få se dem där, långt från vattnet. Jag minns inte att jag annars har sett dem på land så långt från kusten. På till exempel Barshagesudd är de annars givna.

Kornknarren brukar höras från tomten, två-tre-fyra stycken vissa år. Det händer att man blir tokig när jag försöker följa dess läte till diket vid vägen, väl framme har lätet förflyttats och verkar komma från skogen. Jag tror inte den har häckat på tomten, om ens någon gång, på väldigt länge. Vad jag vet är tomten gammal betesmark så det verkar inte sannolikt. Nu hålls på tomten stora arealer öppna som ängsmark med ganska hög växtlighet och klart är att kornknarrar faktiskt revirmarkerar denna äng ibland, men någon häckning är för mycket att önska. Södra Gotland är överlag en evig lyx vad gäller många av de jordbruksarter som minskar på andra håll i Sverige. Att en stilla natt ljudlöst cykla hem från Hamra Krog och höra alla crex crex på åkrarna omkring dig är fantastiskt.

Om vintern kommer några få arter jag sällan ser runt knuten på sommaren. Det var några år sedan jag var där över jul- och nyårshelgen, men stjärtmesflockar hör till goda minnen av minusgrader, snötäckt landskap, ivrigt eldande i kakelugnen och spisen samt talgbollar så sent uppsatta att ingen fågel hittar till dem innan det är dags att åka till människobyn igen. Svirr svirr så är de plötsligt där, klättrar omkring i almen vid köket, kort stopp på det kala körsbärsträdet och vidare iväg mot norr eller kanske buskarna i öster. Jag letar efter ögon och försöker skilja dem från näbbarna, ser om någon tittar på mig som jag intresserat tittar på dem. Men inte, de är kalla och hungriga och behöver röra på sig för att hålla temperaturen uppe.

Apus

2010-02-17T07:16:00.005+01:00

Jag saknar tornseglarna väldigt.
Potentiellt finns här två seglare, Black och Vaux's swift, men ingen verkar likna tornseglaren från gamla världen. Jag vet ingenting om dem förutom att ingen av de två verkar häcka i närheten av människan. Väntan till Gotland eller kanske Ringvägen där hemma är lång.

På gården på Gotland brukar det häcka två, kanske tre, par. Två par under tegelpannorna på stora huset och nu i somras även ett i lillstugan, i starboet. Ett par grå flugsnappare hade också bo på lillstugan i stupröret. Jag vet inte hur det gick med häckningen för senare på sommaren var boet tomt och jag fick aldrig syn på några ungar. Vid inspektion fanns heller inga ägg kvarlämnade. Bofink hade bo sent på sommaren i en av de gamla almarna, kanske en andra häckning? Misstanke går åt att domherrar häckar i skogen bakom huset, eller någonstans i närheten, eftersom de syntes till och från under sommarhalvåret. Annars brukar de synas i någon av de lägre almarna under vintern.

Sädesärla i laduruinen, koltrast vid potatisåkern, trädpiplärka på okänd plats (i en hög en eller i tallarna på andra sidan vägen?), gulsparv inte på tomten vad jag vet, kaniner överallt. Sångarna har jag dålig koll på; jag minns någon art vid körsbärsträdet, men vilken?

De holkar jag satt upp på tomten verkade i fjol mindre bebodda än föregående år. Jag ska försöka bokföra tomthäckningarna bättre från och med nu, mitt minne verkar svika mig. Första året, kanske 07, var glädjen stor med två eller tre häckningar av halsbandsflugsnappare i dessa holkar. På våren samma år fanns även en gärdsmyg under stora husets takpanor, men vad jag vet blev det ingen häckning. Kanske stördes den av inkommande människo-, star- och seglarboende.

I fjol hade jag planer på att bygga fladdermusholkar, men det blev tyvärr inte av. Då de verkar ha minskat både på tomten och i landet är det i allra högsta grad att sätta fart - det gäller förresten alla. Likaså ska jag propagera för att de äldre håller igen lite med röjsågen och den där fåniga sittgräsklipparen, det börjar likna rena rama utrotningen av flora.

Bilder från början

2010-01-25T08:56:00.015+01:00

Skagit and Samish Flats, Washington, en dag i januari.

En timma norr om Seattle ligger hektar efter hektar av uppdämd odligsmark.

I väster, Olympic Mountains. De är lika fina som de ser ut.

Dessa trakter är givna för övervintrande snögäss.

Likaså för trumpetar- och tundrasvanar. Här förmodligen trumpetare med måsfåglar.

En stor flock kärrsnäppor uppehöll sig längs vägen.
Solen, bergen, vattnet och pilgrimsfalken där bakom på jordåkern cementerade idyllen.

Ytters samarbetsvilliga vänner.

Låg eftermiddagssol och vindstilla.

Den här sortens sparvar är jag inte van vid. Här en vitkronad, otroligt tjusig.
Sång- och gulkronad sparv ses också regelbundet i området så här års.

Pigg och rask krabat, rödkronad kungsfågel.

Fotografierna tog jag på en januariresa med Audubon Seattle, den lokala klubben. Det blev många korta stopp och några lite längre. En utmärkt resa på många sätt. Såklart är det svårt att ta in en plats eller varelses känsla och uttryck när man åker omkring i grupp på det sättet, men jag har små chanser att kunna komma till dessa ställen ensam. När våren är här ska jag dock försöka ta mig iväg lite längre.

Novemberluften

2009-11-19T07:22:00.006+01:00

Jag försökte mig på ett inlägg om helgens tur till Puget Sound, Stillahavssundet som Seattle är så beroende av, men jag misslyckades. Jag berättar kanske en annan gång om alla de nya arterna och insikterna den resan gav mig. Om jag gör det riktigt sent kanske jag förstår att den var viktig för mig. Kallt som tusan men med entusiasm.

Istället kan jag berätta att jag skaffat två fågelmatare för vintern. En för småfåglarna och en för de ännu mindre fåglarna - kolibrierna. Anna's hummingbird, Annas kolibri, övervintrar osannolikt här och jag såg en utanför mitt fönster för en månad sedan. Vilken fröjd det skulle vara, vilken lyx och vilken förmån.

November är över oss med full styrka. Ständigt blöt vadar jag dagligen genom drivor av höstlöv som ingen förbarmar sig över. Ekorrarna och finkarna här utanför har lugnat ner sig. Gärdsmygen väcker mig inte längre om morgonen. Jag vet inte hur det brukar vara så här i november, jag minns inte att jag lagt märke till några andra tecken än kylan förut. Det är spännande.

Avtramp

2009-10-14T06:25:00.004+01:00

Söndagen var naturens. Jag hade bestämt redan tidigt på veckan att ge mig iväg en helgdag. Avfärden blev sen och först på söndagen vid lunch var jag på väg mot Discovery Park, en före detta millitäranläggning som nu tjänstgör som Seattles störta park. Den bjuder på en mängd olika biotoper med dess dramatiska topografi, täta skogar, ängar och sandstränder.

Såklart, ovan med den nya floran och faunan, var min strategi spretig och tafatt ivrig. Det enda jag kunde hitta och höra var de stora snårgärsmygarna som här verkar mycket vanliga i just snår och buskar (jag har till och med ett par som håller till precis utanför mitt fönster i de mer centrala delarna av staden). Stressad över mina mål lade jag mig ner i gräset och lät någon timme fortgå. Då släppte det lite; den blå stellerskrikan fladdrade förbi och därefter den vithövdade havsörnen. Senare stötte jag ihop med en liten grupp skådare som sysslade med ett endags-artrace. Det bjöds på brownies samt framtida löften om bilburen exkursion och när vi upptäckte en flock späckhuggare till havs var dagen definitivt i hamn.

Värdet

2009-09-25T06:50:00.002+01:00

Inget går upp mot en stunds längtan efter Dagens fågel-rapport-arter från Gotland på Svalan. Turturduva, lappsparv, kentsk tärna och forsärla gör en oheligt helig kombination. Där är det Gotland jag alltid längtar efter.

Tofsviporna samlas fortfarande i flyttflockar två månader efter jag såg dem i hundratal. Likaså strandpipare och kärrsnäppor - de är alla tre referenser för mig. Tydligt cykliska, men också mångfaceterade i sitt spridda mönster. Den större strandpiparen är mig en favorit just för att den är mig förtrogen, mer favorit än säg en udda, södergående kustpipare i juli. Likaså kärrsnäppan - den känner jag mer för än en ännu djupröd spovsnäppa i augusti, just för att jag känner den. De där blå och röda (och gula och och och) samt fetstilade arterna på Svalan kan störa mig då de kan ses som värdesättande. Jag har klart svaga ögonblick då de faktiskt gör mig en skillnad, men den på svalan av rrk ointressanta tofsvipan berör mig nog mer än stenfalken.

Nåväl, det är mig allt mycket avlägset just nu. Jag koncentrerar mig på bälteskungsfiskare, guldspett och helt blå skrikor, nämligen Washington states fåglar.

Nio sekundmeter sydväst

2009-08-13T21:52:00.011+01:00

Fyra vändor till Gotland den här våren och sommaren får anses godkänt och ett framtida minimum. Så som välfärdssverige är uppbyggt har man tid åt naturen när man inte jobbar - genomsnitligt ratio kan tänkas ligga på 1:100.

Min framtid vill jag bygga på förhållandet natur>lönearbete. Sommarens kalkyl, med få men stora, snabba inkomster, tyder på att det inte alls är en omöjlighet med hygglig vilja och handlingskraft. Eftersom jag stort sett kan bära allt jag behöver på ryggen, uppflugen på min cykel, finns redan förutsättningarna. Det är en idyll om det inte vore för att jag faktiskt inte är ensam i mitt liv. Den ytterligaste idyllen är en tandemcykel.

Vad den här bloggen beträffar har jag inte visat handlingskraft. Ett sätt att uttrycka det är att jag varit på 10000-milaservice. Kötiden var lång, men tids nog spann jag som en katt. Låt mig visa er:

Steglits, Carduelis carduelis, Sallmundsudd

Småskrake, Mergus serrator, Sallmundsudd

Fiskmås, Larus canus, norra Djurgården

Taltrast, Turdus philomelos, Ekoparken

Trädpiplärka, Anthus trivialis, tomten Vamlingbo

Strandskata, Haematopus ostralegus, Holmhällar

Storskarv, Phalacrocorax carbo

Bred trollslända, Libellula depressa, tomten Vamlingbo

Silvertärna, Sterna paradisaea, Holmhällar

Om en månad tar jag mitt pick och pack och flyttar till Seattle, därför kan det bli ett litet uppehåll. Belöningen är rapporter från en helt ny fauna!

Skiftet

2009-04-03T16:59:00.010+01:00

Bristen på tragik i flora och fauna så här års är upplyftande. För all del, när finns det egentligen ett enda litet drag av svart, ens på en snölös och grå vinterdag? Jag är tacksam för de små dagar jag har fått med naturen den senaste veckan.

Jag var en vända till Isbladskärret här om dagen. Där fanns grågås, tofsvipa, krickor. Och sädesärlan! Hägrarna annekterade mark och träd. Lärkor jag inte kunde placera var där men hade otålighet och försvann. Kråkan på isen var mycket upptagen med sitt. I viken passerade stradskatorna lätt avslöjade på lätet. Två som inte passerade var en insekt och en fjäril som for omkring i buskarna utan blad och knopp. De vitkindade gässen var nio i vattnet och 42 på backen.

En ormvråk sågs från mitt fönster en annan dag. Den klättrade allt högre ovan Årsta tills den hängde över mitt hus och for iväg. Samma dag hade jag varit på taket för att glo på morgonen. Jag tog en bild genom tuben på ringduvan som satt på tv-antennen.

Kontakt igen

2009-02-27T10:24:00.004+01:00

Mitt i frukosten drar två svanar högt över huset i sydostlig riktning. Jag kan för allt i världen inte tro att det skulle vara knölsvarar, men REGLERNA tillåter inte sångsvansrapportering. Återstår gör min vilja och tro. Sekunderna efter kommer ett par storskrakar, lågt i motsatt riktning. Morgonen var i hamn.

Nu snöyra och en minusgrad kring Engelbrektskyrkan. Där en upprätt silhuett med lång stjärt men i för dålig vinkel och för långt bort för REGLERNA. I min vilja och tro duvhöken.

Vad vinner? Är det stressen över någon annans ramverk som tvingar ge mig dessa stunder av syre för medvetandet?

Branta leucopsis

2008-10-09T19:38:00.012+01:00

Jag klamrade mig fast vid möjligheten att hänga med till Gotland sista helgen i september. Lördagen var Aurrivs, ett ganska nytt ställe för mig. Tidigare har det varit mycket sydliga färder mot Flisviken, Livräddningsstationen, Barshagesudd och så vidare. Men den här östudden bjuder på något annat. Jag tror mig veta att Lars hängde här vid uppkomsten till Ön. Det är ett fantastiskt ställe.

Här följer en liten redogörelse i bilder.

Luften var den här dagen de vitkindade gässens. Våg efter våg sköljde över mitt huvud.

Jag minns att jag hade svårt att formulera mig inför jaget hur det känns att stå där i gräset med solen i ryggen när det här inträffar. Hur det inte går att återge på ett okomplicerat sätt.

Proportionerna och perspektiven i ett sånt här sammanhang, när sinnena är på topp, måste tas tillvara på. Hon var skygg, Maria nyckelpiga.

På väg hem överraskades jag av kungsörnen. Här blir det skakig tubkvalitet igen.

Ljung- och kustpiparna hade jag svårt att rättvist fånga på bild, likaså spovarna och änderna.

Vid två tillfällen har jag det här året ofrivilligt synkroniserat besök vid Stockviken med amerikanska arter (wilsonsimsnäppa & prärielöpare). Hetsjakten omkring mig har alltid fått mig att känna olust. Till och med avsmak. Jag har ingen lycka i den stressen.

Avdunstning

2008-09-23T09:01:00.005+01:00

Det sitter tre ringduvor på tv-antennen här utanför. För en stund sedan var de åtta. I dimman som råder ser de nästan sparvhöklika ut - tydliga skuldror och rosa med ockra och grått. Ljuset här i staden i dimman är ovanligt. En har visst satt sig i björken, den som annars brukar hysa tjugotalet björktrastar såhär i flyttider.

I söndags tog jag pendeln till Handen för att sedan fråga mig fram till Tyresta. Väl där fann jag till en början bara tallskog och högljudda barn. Kroppen och sinnet kändes sega trots cyklingen. Masade mig med möda fram längs de stora lederna men fann så småningom en avstickare längs en liten bäck. Hamnade vid en liten sjö där jag hittade bl a tofsmes, svartmes och kungsfågel. Det var bättre och nu var jag mol allena på gång till Årsjön. Spillkråkan susade förbi, korparna gled planlöst men bestämt, koordinerat. Stormköket gav mig varm mat, allt var bra. Då kom havsörnen på låg höjd. Tre norrländska herrar undrade senare vad det var som hade passerat över sjön. I efterhand kändes det mycket glatt att ha kunnat verifierat deras första fynd av arten.

Sedan mindre hackspett, tallsvärmarens larv, solen. Allt kom till med en smula ödmjukhet.

Se där, nu kom ju björktrastarna!

Borträknad

2008-09-12T14:01:00.007+01:00

Jag läser i DN:s Namn och Nytt att flyttningen är full gång. Men var är jag? Kanske är det supersymboliskt, den döda svartmesen på betongrampen till Stockholms mest urbana och afaunatiska byggnad - Arkitektskolan. Borträknat en fin dag på Aurriv i augusti är den här olyckliga fågelns öde det enda jag upplevt av årets flykt. Oftast ursäktar man sig själv att tiden inte räcker till. Men det är ju lögn.

Vårresumé

2008-06-01T12:08:00.003+01:00

Desperat fick jag klamra mig fst vid de få tillfällen av flora och fauna som gavs mig den här våren. Kan inget annat säga än att jag är nöjd trots verklighetens krav och tidsåtgång. Om nu "verkligheten" nu är detsamma som dygnetruntseanser på skolan.

Besök i Portugal, den självklara vårresan till södra Gotlnd samt turer till Isblandskärret och faktiskt Skinnarviksberget har varit givande på alla sätt. För kryssgubbens sätt att se har det trillat in jorduggla över Kungsholmen, ängshök över Muskmyr, sammetshätta i Portugal och så alkor vid Hoburgen. Vad gäller det vikiga, mer obeskrivbara, kan sägas att tempot håller - det ger mig fortfarande utdelning. Ändå omvärderar jag hela tiden min plats i naturen, men aldrig nog för att gräva mer mig och förlora mot mig själv.

Läser på Lars Jonssons hemsida att han planerar ge ut skissmaterial med vadare, gäss och måsfåglar med första deadline med vadare redan 2008. Det gör mig glad. Ju närmre fågeln Lars befinner sig, desto mer sann tycker jag bilden är. Akvarellerna han färdigställer i ateljén håller men oljorna halkar efter. Varje sekund som går åt för oljefärgen att torka växer behovet av minne. Formaliteter tar istället plats. Jag har alltid gillat hans blyertsskisser mest, där finns ingen utfyllnad.

Portvin och tysk precision

2008-03-24T18:25:00.007+01:00

Årets vårresa går till Porto, Portugal. Innan en veckas studieresa i Porto, Coimbra och Lissabon blir det några dagar längs floden Douro på tu man hand med Agnes. Vad gäller faunan vet jag lite. Fågelguiden ger mig bry då det verkar vara en vit fläck på kartan - nog nordligt för många fina iberiska arter. Men det gör ingenting, då finns det mer tid till vin och fisk.

Jag minns inte hur mycket, om ens något, jag skrivit om Gunnar Brusewitz. Hur som helst bläddrade jag i pappas samling årsböcker från STF, de gamla om Sveriges landskap. Jag lånade hem 1977 års bok "Jämtland/Härjedalen" för den anledningen att Gunnar upplåtits 17 sidor om Ånnsjön och dess fåglar. Det är angenäm läsning. Även hans akvareller är på något sätt trevliga. Förr tyckte jag tvärtom, men sen Lars Johnsson i sin "Fåglar och ljus" berättat om sig själv och Gunnars mentorsskap med orden "För att hitta sig själv måste man ibland måla sig igenom andra" tänker jag nu annorlunda. Been there - done that, så att säga.
Gunnars direkta sätt, vilket Lars också har påpekat, är imponerande. Det ursäktar den platta, formella inställningen till akvarell som medium. Nästan så att man mer önskar att man faktiskt var där då han utesluter det romantiska. Nu är han död. I går natt trumpetade sångsvanarna i Lommarens västra ände till hans ära natten lång.

Till sist återstår att berätta om mina turer kring ny handkikare. Den jag köpte på en marknad i Bulgarien för 125:- har visat sig ha sina begränsningar. Därför var jag på besök hos GO Foto förra veckan. Kamakura och Nikon 8x42var på tapeten varefter lite strul inte blev vare sig den ena eller den andra. Som av en slump stötte jag på nätet samma dag på en begagnad Leica Trinovid 10x42 BA. Efter att ha klämt på den funderade jag hårt över en fika på Nybrogatan. För halva nypriset slog jag sedan till. Tung för all del, men en riktig monsterkikare i jämförelse med min förra no-name-variant där allting alltid var blått. Tummen upp för prylsporter!

Oförmögna

2008-03-06T23:30:00.002+01:00

Över Birger Jarlsgatan utspelade sig ett skådespel i morse. Arbetsdagen hade just börjat och gatan var enslig och solig. Kråkan jagde gråtruten och dess byte, kanske en bit formfranska. Därefter fladdrade ett skatpar över gatan i takhöjd. Sedan en till. Jag gick över gatan när det blev grön gubbe, annat kom i vägen och föreställningen var slut.

Jag vet inte vem av oss som var mest oförmögen att ta in luften på Birger Jarlsgatan. Nu i efterhand tänker jag att den var hög och givmild. Många hade nog nytta av den.

marsljuset

2008-03-05T16:30:00.003+01:00

Igår syntes det tydligt att de fåglar jag lade märket till, en kråka och en gråtrut, var glada. Idag tyckte jag mig se något liknande hos en tamduva som satt på Gamla Stans tunnelbanas perrongtak. Kanske var det mer förväntan om en god framtid som burrade upp sig där ovanför.

Här inne i stan, framför allt på skolan och hemma på Ringvägen, har det varit lite snålt med fauna på senaste. Ringduvan spelflög över taken här om dagen - det var glatt. Men duvhöken jagar på annat håll, hon har inte setts varken på kyrktornet eller över eriksdalslundens biologiska mångfald. Sångsvanar ses tydligen sträcka norröver och på tv proklameras våren. Den både är och är inte här.

I väntan

2008-01-19T21:21:00.000+01:00

Det har skannats en del från anteckningsblocket. Neusiedl var vid mitt besök bebott av häckande grågäss som tack vare vårvärmen blev slöaa och givna krokiobjekt.

Grågås och skärfläcka

Grågås, ljus

2008 - dag tio

2008-01-10T22:33:00.000+01:00

Låt dig inte luras av det gröna, det är sedan länge borta.

Det hände något konstigt i morse (förutom att solen sken för första gången på en månad). Jag hade just klivit över Karlavägen för att ta mig vidare, nordost på Rådmansgatan, in i skolan då jag hör ett kvitter. Ett kvitter som är en drill som luktar lärka. Mitt i vintern, mitt i stan.

Det ska finnas en övervintrande sånglärka på Årstafältet samt några obsar från ytterskärgården från de senaste veckorna, annars inget. Sedan oktober är det bara sträckande fåglar som observerats inom tullarna, senast den 23:e i dito månad.

Vad var det egentligen jag hörde?

Snart vänder det

2007-12-18T11:53:00.000+01:00

Det är en fin dag men mörkret kommer fort. Det kan föda en oanad kreativitet och ansvarskänsla. Här är några fotografier från sommaren.

Ung stenskvätta, Sundre, Gotland

Det häckade halsbandsflugsnappare i en av mina holkar, Vamlingbo, Gotland

Tjäderhona med ungar, södra Lappland

På fredag åker jag till Gotland. På svalan rapporteras det om vadare, lärkor och svanar.

Tiden krymper

2007-11-19T10:56:00.000+01:00

Årets första talgboll for upp. Hierarkin mellan gråsparvarna, talgoxarna oh blåmesarna blev tydig och nämns här i ordning.

N->S

2007-09-25T00:19:00.000+01:00

Mina gäster har just gått och jag ligger i sängen med "Fåglar om Våren", boken jag skrev om tidigare. Slår på måfå upp sånglärkans kapitel och slås av att jag inte lär träffa den på ett halvt år. Förmodligen inte tranan, lövsångaren, rödstjärten, strandskatan eller beckasinen heller.

Varje dag tar jag mig några minuter paus från de ambitiösa skolprojekten till förmån för fönsterskådning - jag råkar ha fin nordlig utsikt mot Engelberktskyrkan och dess luftrum. Några rovfåglar har redan prickats på tomtlistan, liksom en nötväcka i skolans enda träd. Den såg jag inte på hela förra läsåret. Idag fanns inga mängder förutom ett tiotal ringduvor och säkert 40-50 björktrastar på sydlig kurs. Jag ser den sällan nu för tiden, björktrasten. För två år sedan var det en vanlig cykelart på väg västerut över Södermalm, men nu då jag korsar centrala byn syd-nordligt ses mest måsfågel vid strömmen.

På fredag, däremot, far jag till Gotland. Lördagen spenderas på sydspetsen. I mitt huvud snurrar tankar om sen vadare, fina rovfglar, östlig tättling och anna småfågel. Storsudret brukar vara bra på att leverera småfågel. Det gjädjer mig.

Septembermigration

2007-09-05T19:20:00.000+01:00

Redan, den femte september, saknar jag tornseglarnas skrik.

Bifogar ett taskigt fotografi av grågåsstudie från min Neusieldvistelse.

Medeltemperaturen

2007-08-27T18:02:00.000+01:00

Sommaren gav upp den här veckan. Vi får hoppas den kommer tillbaka nästa vecka.
Efter ett blåsigt sökande efter en blåhake som inte fanns vid Södersjukhuset satt det fint med en kopp te när jag kom hem.

Ännu ett tecken är aktiviteten på Skinnarviksberget. Jag följer med viss spänning rapporterna därifrån via betonglistans nyhetsbrev/grupp. Det skulle göra mig gott att hoja dit i morgon bitti. Frågan är om jag verkligen fick mersmak sist jag var där, i våras. På gott och ont har jag alltid trivts bättre mol allena bland flora och fauna, eller med välkänt sällskap. Nog för att jag i regel tycker fågelskådare och annat i naturen löst folk är sympatiska och trevliga. Därtill vore det ju dumt att nedgradera människor jag aldrig träffat, men förmodligen kommer att träffa. Det handlar helt enkelt om en stress jag upplever vid "massskådning". Det är en kamp mellan flockar av kustpipare över östermalm och min ångest över att hela tiden behöva fråga -Vad?, -Var? och Kan du peka igen?

Hur som haver visade sig mitt köp av "Insekter i Europa" giva frukt. Ett intresse för fjärilar och en del annat småkryp har blommat under sommaren. Makaon-, apollo- nässel-, tistel-, och hagtornsfjäril, amiral, kamgräs, blåvingar av olika slag, lerfärgad rotfjäril och i Österrike en påfågelöga är några av de jag lyckats se. Eller framför allt artbestämma ska kanske sägas. Typiska nybörjararter kan jag tänka mig, men ack så fagra de flesta av dem.

Amiral fotograferad på Värmdö 21 augusti.

Detta nya intresse har under sommaren utövats i växlande grad på Gotland, i Norrland och givetvis här hemma. Den meningen får stå som resumé över min sommar tillsvidare. Sist ut en försmak av en framtida mer ingående post över de senaste månaderna:

Långselet, Kittelfjäll, med Klippfjället i bakgrunden, 21 juli.

PS. Jag har visst fallit ur förstasidan på betonglistan. Ses i morgon bitti på Skinnarviksberget!

Ågesta, Gotland & Neusiedl

2007-05-20T20:03:00.000+01:00

Var idag på tur till Ågesta med Erik. Äggmacka (inte riktigt lika dumt som kyckling i varje fall), blåbärssoppa, rödspov, lärkfalk, fiskgjuse, trettio tusen tornseglare och årets första gök. Nämnas bör även en punktering vid bron mellan Farsta strand och Ågesta.

Har därtill fotat en del teckningar från förra sommarens gotlandsvistelse, allt i dålig digital kvalitet. Publicerar ett kort urval.

Vilande storkskrake samt skrattmås.

Akvarellförsök på gravand.

Laddar på prov upp några bilder från österrikeresan. För vana digiscopare vet ni vad det betyder för kvaliteten att fotografera på frihand genom tubkikaren. Håll till godo, återkommer med fler.

Ägretthäger (Egretta alba)

Svartbent strandpipare (Charadrius alexandrinus)

Lövgroda (Hyla arborea)

Mulet men muntert

2007-05-17T17:20:00.000+01:00

Det är en grå dag i Stockholm med varning för regn. För en stund sedan hemkommen från en cricketmatch i goda vänners lag sitter jag nu och lyssnar på Donovan. Fortfarande småfrusen. Tre ladusvalor och några starar gjorde oss sällskap där i rålambhovsparken, och på vägen hem hörde jag näktergalen sjunga från årsta holmar. Sådanna tillfällen undrar man om andra hör eller bryr sig. Det gör mig lite sorgsen. Plåster på såren är Simon som under en tepaus i matchen stolt berättade att det bodde en ringduva utanför hans fönster i Västberga.

Här om dagen kom jag att tänka på hur fågelskådning fungerar för mitt sinne. Fussionen mellan koncentration och avslappning är så paradoxal men också någon slags essans. Ett zen-artat tunnelseendebeteende, för att börja metaforisera. Nåja.

Förra inläggets rubrik (Fåglar om våren) är förövrigt titeln på en bok jag tänkt skriva om tidigare. Det är en alldeles utmärkt bok som jag köpte på Myrorna i Skärholmen föra våren. Trettiosju fåglar presenteras under sex kapitel (Väderflyttare (marsfåglar), Almanacksfflyttare (aprilfåglar), Långflygare (majfåglar), Tre vårtrastar, Vårens vadare och Vårfåglar vid vatten).

Illustratören Roland Jonsson blandar givande akvareller, oljor och blyertsskisser för riktigt personliga och karismatiska fågelporträtt. Små växter och insekter tittar ensamt fram här och där, och aldrig blir rytmen likartad eller tråkig. Fint, skickligt och fantasifullt. Texten av Stefan Casta presenterar fåglarna på ett rätt så personligt sätt, till min stora gjädje. De rena faktauppgifterna ryms i slutet av varje arts avdelning. Där finns även information om bland annat de latinska namnens betydelse, samt citat från äldre betraktelser av arten. Allt från Strindberg och lokala råd om starehuvuden under huvudkudden till sjuttonhundratalsforskarteorier får plats. I sin helhet tycker jag det är en fantastisk bok, kanske den som jag oftast bläddrar i under frukosten eller med en kopp te. Skaffa den om ni snubblar över den!

-

Åh, besinningen är knapp. Årets första tornseglare sågs just här utanför fönstret! Så glatt så glatt!

Fåglar om våren

2007-05-16T07:31:00.000+01:00

Som pappa sade igår: "mörkgrönt, jävla klorofyll!" och syftade på den lite senare delen av våren då det mesta är utblommat och lövverken täta och mindre skira. Ja, nu är det så och jag har än inte varit i Ågesta, Isbladskärret eller någon annanstans. Jag är helt enkelt upptagen med skolan.

Betonglistan står helt still trots ivrigt med inlägg på nära och fina arter på forumet. Tanto, Skinnarviksberget och Fåfängan för att nämna några lokaler jag lätt kan svänga förbi på morgonen. Nu lyckades jag tack och lov hinna med törnsångaren på Kastellholmen.

Kanske är betonglistans tävlingsform inte romantisk nog för mig. Kanske räcker det att sluta läsa betonglistans foruminlägg för att få tillbaks suget. Kanske är det tillfällen som dessa som är roligare (bofink i sång på Brunkebergs torg, nionde maj):

Svartvit svartbent

2007-05-13T21:43:00.000+01:00

Bifogar ett oskarpt fotografi av första, lite taffliga, bladet från Österrikeresans teckningsblock - en svartbent strandpipare. Mer på gång så fort jag hittar en bra metod att digitalisera allt. Stativ och bra allmänljus krävs tror jag. Tips mottages gärna!

Strömmens första tärna

2007-04-18T08:55:00.000+01:00

En vecka efter min 14-dagars utomlandsvistelse känner jag mig rätt säker på att den varma delen av året är här för gott. Dels helgens väder, som jag i stort missade iom tentaplugg, dels (och framför allt) säderärlan (bättre sent än aldrig) och fisktärnan som sågs nere på byn i måndags respektive tisdags. Därtill rapporteras det ju flitigt från Skinnarviksberget varje morgon. Våren i staden är inte bara synonymt med uteserveringar!

Resan var ju också en källa till glädje, då den senare hälften av den spenderades på familjen Heiss vingård vid sjön Neusiedl i östra Österrike. Sjön och dess omnejd är en stor fågemagnet med dess grunda vatten, småsjöar, småskaligt odlade vinrankor och strategiska läge mellan Karpaterna och Alperna. Har ännu inte proppat in fotografierna i datorn, men när väl gjort bjuds det på mer!

Våren och viken

2007-03-27T08:13:00.000+01:00

Förra helgen bjöd på biltur till Hjälstaviken med Erik, likaså Angarn för en timma.
Det krockade lite med mitt sinne, att plötsligt stå på ett fält med sånglärkor och tusentals gäss. Som att vi for till våren istället för tvärtom - snopet. I vilket fall var det en strålande fin dag åtminstonde på vår första anhalt. Varm choklad, havsörn, bläsgäss, spetsbergare och en sol som verkligen värmde. Jag är precis som Ulf Lundell: trivs bäst i öppna landskap.

När vi väl ankom Angarn kom molnen och blåsten och kylan. Lika förtjusta verkade fåglarna vara som lös med sin frånvaro. Men under en gubbig fika i bilen flaxade det till framför oss och en fjällvråk visade sig några hundra meter bort. Ryttlade fint på låg höjd och satte sig sen högst opp i en gran med sin belgiska sjöfruktschokladdräkt i ett ljus fint nog för en målning. Och självklart är det ju det mest oväntade som ger intryck.

Ja, det blev en lite väl kort redogörelse.

I morgon tar jag flyget till Wien och om två veckor hoppas jag kunna presentera några hyggliga fotografier, jag har nämligen köpt en digitalkamera. Det ska väl kunna piffa till den här bloggen en smula.

Östermalm vs vår

2007-03-10T22:47:00.000+01:00

Jag lovade ju mig själv att bättra på skol-tomt-listan. Gjort och sagt. I fredags morse kokade betonglistaforumet av dragpåståenden så jag tog tillfället i akt att hänga vid fönsterplats med vy över Engelbrektskyrkan. Glädjen var stor när jag såg årets första ringduva, tillika en art som alltid gör mig lycklig. Maken till skulptural varelse vill jag påstå! Den är solens trygghet och integritetens, växtlighetens och luftens skepp. Nog för att det får antas för en övervintrande individ.

Kort senare kom den riktiga våren inför mina ögon: en ensam anser-gås på hög höjd, omöjlig att säkert artbestämma med min 125kr-kikare jag prutade till mig i Bulgarien 2004 - året då intresset för avesgrenen av djurriket tändes på allvar. Ingen brydde sig nämnvärt när jag i ritsalen glatt utropade "årets första gås!". Kanadagås tänker väl de flesta på, dvs bajs på picknickgräset. Min egna mersmak satt dock i, och som många gånger annars: ve den som ger sig. En stund senare dök en filur upp från hög höjd, föll hårt med medvetet luftgenomsläppliga och vinklade vingar och landade i en nisch i Engelbrektskyrkans klocktorn. Den långa stjärten registrerades i flykten, vid stillasittande konfirmerades allt. Årets första tornfalk, hona. Uppvaktad av en efterkälkande kråka försvann den senare mot NO.

Betongobsarna tar upp en grymt stor andel av senaste tidens inlägg. Kort och gott har det inte funnits tid till annan slags skådande. Av mina tre cyklar fungerar ingen just nu, och iom min nya skolas placering blir det få turer förbi Årstafältet dit jag förr ständigt hade vägarna förbi. Nu har jag som tur var planerat en längre tur med Erik nästa helg. Sist hade vi en fantastiskt fin dag vid Hjälstaviken i höstas. Där bjuds det på fjällgås, havsörn, dubbla pilgrimsfalkar (nej, ni kommer inte se mig varken skriva eller säga "Pille") och en fin lista vadare, av vilka jag glömt bort de flesta. Tips på tidiga vårlokaler mottages tacksamt.

Dagens bild är den första som inte är stulen. Storskarvar teckande i Pape, Lettland 2005.

Auf Wiedersehen

2007-02-28T16:38:00.000+01:00

Vintern är sannerligen vinter nu och det så kallade skådandet underlättas ju knappast av att min ena känga släppte sulan. Jag sysslar förvisso med sporadisk fönsterskådning vilket idag gav frukt - duvhöken var på besök här på Ringvägen igen. Hade inte sett henne på länge och har undrat om hon besökt varmare breddgrader. Icke sa nicke, nu väntar jag bara på att se en dylik från skolan. Ringduva, kråka, skata och talgoxe är en rätt tunn lista kan man tycka, även från stockholms betongdjungel.

Hur som helst far min årskurs till Wien i slutet av mars och därefter är det påsklov. Jag har nu lyckats ordna några dagar i byn Illmitz vid österrikes största sjö Neusiedl see, tillika nationalpark. Där tillbringas nätterna på en vingård med storkbo på taket, och dagarna vid de många grunda småsjöarna - stället är nämligen känt för sina fina fågelmarker. Har man dessutom en välkomstskylt i trä med blomlåda kan det nog inte bli bättre.

Betongskådningspermiär 2007

2007-01-28T14:05:00.000+01:00

Det är så här års jag mest uppskattar innerstadsskådning. Det räcker med en liten promenad ner mot vattnet för att verkligen finna glädjen i aves-avdelningen av jordens fauna. Dagens promenad började på Bondegatan och Barnhusängen för att kulminera vid Erikdalslunden här nästgårds.

Sedvanliga fina vinterinnerstadsarter som storskrake, vigg och skrattmås avhandlades på vägen. Väl framme bland kolonilotterna stannade jag upp vid ett litet slag. Det tog inte många minuter innan jag siktade den första steglitsen, något senare tre till högt i ett träd. Grönsiska var även en trevlig syn bland de lite mer vanliga tättlingarna. Det var väl vid den tiden jag uppmärksammade en nötväckelikt trummande en bit upp i backen. Efter ett tag beslöt jag mig att således ta reda på den rackaren för att kunna rapportera en fin början på årets betonglista. Förra året lyckades jag ju inleda med trädkrypare vilket känns roligare än bara talgoxe, kråka, skata, koltrast, etc. Nog för att det känns rätt fånigt att resonera på det sättet.

Hur som helst var det lättare än vad jag trodde att hitta ljudkällan. Fem meter ifrån mig satt en hackspett jag aldrig sett förut, och som vid kontroll bara rapporterats fem gånger innan på Södermalm sedan 1990- mindre hackspett! Ett tag trodde jag, dum och hybrisbenägen som äregiriga fågelskådare kan vara, att det var en vitryggig dito men gav mig snabbt inför verklighetens osannolikhet och individens storlek. Nytt kryss, dessutom i innerstaden och tillika första betongobsen av arten sedan mars 2005 - gratualtioner till mig!

Pre & post

2007-01-19T19:21:00.000+01:00

Jag undrar varför alla fotografier man ser på kornsparven visar gapande/sjungande fågel. Är den byggd så? Har den små lungor? Det påminner mig om de måsar, kråkor och säkert många andra arter man har sett som varma dagar flyger med näbben öppen, det ser oslagbart lustigt ut!

Jag har varit tämligen stationär på senaste. Det har mycket att göra med min skola som är belägen på Östermalm - stockholms stenöken. I fjol, när jag gick på Idun Lovén, passerade jag varje dag Årstabron och Årstafältet vilket gav mig många fina ögonblick. Snösparv och lappsparv för att nämna två lite rarare arter. Lika gott var dock alla lärkor som hängde där, och såklart de skäggiga gubbarna man mötte. Vissa mer än andra, som när vi spanade efter lappsparven på jordåkern. Egentligen var det inte just personen i fråga jag kommer ihåg, utan hans enorma vad-det-nu-var. Det liknade i form och storlek en sån där kamera som finns för att i realtid dokumentera fotbollsmatcher per television. Var det en filmkamera? Var det en enorm 250mm hemmabyggd tubkikare? För säkerhets skull satt fäst på toppen av muskedundret en Kowa TS-501, förmodligen för grovriktning.

Glömmas ska inte sädgåsen av förmodad rossicus-ras, eller -hybrid, som också sågs där.

Hur som helst ska jag tillsammans med nära nog resten av ettagluttarna på skolan fara till Wien i slutet av mars. Lyckligtvis lägger de alltid resorna i samband med påsklovet, varvid jag tänker stanna där nere ett tag och bege mig till Neusiedl See och den lilla byn Illmitz. Förhoppningsvis har det landat en och annan flyttfågel där då - sjön ligger ju rätt strategiskt mellan Alperna och Tatrabergen och består just där av sumpmark med insprängda småsjöar. Som grädde på moset möter jag upp Agnes i Berlin några dagar senare.

Jag har förresten lite halvhjärtat försökt bli av med den sedvanliga blogg-layouten, det gick väl sådär. En storskarv jag tecknande i Lettland 2005 får pryda övre vänstra hörnet.

Granen står så grön och grann

2006-12-31T12:41:00.000+01:00

Dagen innan julafton for jag, julklapparna och tuben ut till min far som flyttat ut på Värmdö. I tankarna såg jag mig själv ströva omkring i markerna och hitta sena flyttisar, men när dagen väl var kommen fanns det vara tid för sisådär en halvtimmes promenad. Jag minns att jag såg en blåmes och en nötväcka. Mest förargad var jag över faktumet att alla var skitstressade och att julefriden bröts av en jullunch i stan. Vilket jag förvisso redan kände till. Julen är för mycket.

Nåja, ve den som ger sig. Jag där även natten mot juldagen, och även den skulle ju enligt Aftonbladets vädersida bjuda på klar himmel åtminstonde första hälften av dagen. Strax innan tio eller så var jag ute och framför mig låg en dag utan planer samt två stora åkerarealer och en sjö. Det visade sig senare att vissa delar av omnedjen nog kan kallas kulturlandskap, en naturtyp av favoritkaraktär.

Nötskrikor var var väl det första tecknet på att man inte var i byn längre. Annars inte mycket vid första åkerarealen. Traskar en omväg genom skogen till den andra och stöter på en hare. Väl framme vid gården (mitt i vid vägen upp mot sjön) hör jag det där typiska och biter mig själv i tungan när jag tänker gäss men sekunden senare ser svanar. Fyra senflytande adulta sångsvanar dyker upp lågt över sjön och drar österut över barmarken. Mycket trevlig obs så här års. Senare såg jag ju att det dykt upp sträckande sångsvan lite här och där på senaste, likaså andra år vid samma tid.

Även jag drog mig österut längs åkrarna och hade inte glömt vad jag hade sagt till pappa innan jag gick, nämligen att det är rovfågelsväder. Hittar en perfekt kulle omgärdad av åker, buskage samt löv- och barrträd på håll. Området sjuder av liv med småfågel vart jag än tittar. Jag hänger där säkert en halvtimme innan jag åter igen hör något som tar all uppmärksamhet. Ett tjutande jamande läte med några sekunders mellanrum bakom trädtopparna ovanför mig. Så bekant men ändå inte - jag har inte en chans att exakt placera lätet men rovfågel känns mycket relevant. Då dyker den upp nära och lågt, från öster till väster, hela tiden med samma lockrop. Nog för att den annars ses i tid och otid, men en ormvråk på Värmdö den 25 december är ju en smula sent.

Det har blivit mycket skrivet om rovfågel och det är ju egentligen en smula missvisande då jag inte verkar dela den onödigt stora förtjusningen för dem som många andra har. Förvisso, de har ju sin givna plats i faunan och kan verkligen bjuda på fina ögonblick. Men jag var nog lika fascinerad av nötväckan som jag såg bunkra inför vintern genom att kila fast små bitar av en nöt under barken på en ek. Nåja, gott nytt år.

Kötthöken del två

2006-12-15T15:00:00.000+01:00

Efter en lång natt på skolan kom jag äntligen hem straxt innan fem i morse. Mör och trött lyckades jag dock just vakna till ljudet av upprörda skator, kråkor, kajor och björktrastar. Jag fick mina misstankar och när jag glodde ut genom fönstret for den förbi nere på parkeringen - duvhöken!

Den här gången klart brunspräcklig vilket tyder på ung fågel. Snabbt som sjutton accelererade den upp på Råggatan med bytet resolut fastknipet med klorna, och efter sig kom mobben av trettio individer av ovan nämna raser. Bättre än så här blir nog inte innerstadsfönsterskådning!

Kötthöken

2006-12-04T23:20:00.000+01:00

Idag såg jag den igen, duvhöken. Det var i morse när jag stod vid köksfönstret och rakade mig som jag såg det där karaktäristiska: några rappa raka vingslag följt av ett tungt med stadigt glid på breda, ljusa vingar. Klart större än en kråka och därmed ingen sparvhök som väl sägs vara vanligare här inne i byn (i så fall märkligt nog att jag bara har sett en sparvhök inom betonggränsen, ovanför Vitabergsparken förra vintern). Trevligt också att den var så nära som några meter över husen 100 meter bort. Jag undrar var den har sina nattkvarter. Det är andra, möjligtvis tredje gången jag ser den här i närområdet. I somras såg jag en högt över Långholmen

Soluppgångarna i somras var verkligen något speciellt. När jag då och då delade tidningar i Bofills båge med omnejd fick jag uppleva solens första strålar längst uppe från Söder torns helglasade panoramafestlokal.

På tal om trycksvärta på papper, jag köpte mig Lars Jonssons vid sex på morgonen. Det var vid ett av de där arla morgondoppen jag och Tobias företog oss efter jobbet som tidningsgossar. glasade panoramatopp. Där uppifrån såg man verkligen allt.Fåglar i Europa här om månaden tillsammans med Michaels Chinerys Insekter i Europa. Det är alltid bra med referensverk tänkte jag. Framförallt gillar jag Lars uppslag där han blandar rovfåglar i flykt, annars tycker jag nog han gör mer rätt för sig som så kallad fågelkonstnär än fågelillustratör. Jag har mycket att säga om och kring honom, men timmen är sen så jag tar allt det där senare.

Hur som helst, insektsboken var trevlig men omfattande. Att kunna insekter måste ta en evighet. T ex finns Allmän köttfluga (Sarcophaga carnaria) som 64 arter bara i Sverige, vilka alla ser så lika ut att författaren inte har annat val än att endast illustrera en endaste. God natt!

Tour de Årstaviken

2006-11-20T21:32:00.000+01:00

I söndags tog jag mig en frisk promenadtur runt Årstaviken (mitt hus bland de röda taken på rad övanför marinan till höger) enligt: Skanstull->Gullmarsplan->årstaskogen->årstabron->hem. Ingen ovanlig rutt med andra ord. Med mig hade jag handjagaren, åtta pepparkakor och så solen.

Jag hann inte längre än till baksidan på Clarion hotell innan jag skymtade den första fågeln av intresse: en duvhök uppvaktad av två kråkor över de låga delarna på folksamhuset. Det var ett kort men kärt möte. I sådanna stunder undrar man hur många andra som såg den, eller om folk ens bryr sig. Tacksamt nog skyltade dn.se med fetaste rubriken angående en videofilmad duvhök i Vasastan för en knapp månad sen, så nog får vi hoppas att min glädje inte var mol allena.

Nåja, inte långt efteråt såg jag en än mer rar art, Agnes, på Pressbyrån Gullmarsplan. Därefter tog jag mig vidare längs södra sidan av viken via båtklubben där jag förra sommaren såg ett helt gäng nyss flygga rödhakar. Rödhake är min mormors favoritfågel så givetvis är den mig också extra kär. Den råkar även vara omslagspippi på Fågelguiden, för närvarande den bästa europeiska fågelhandboken. Och vem har väl inte vid första vårmötet uppskattat dess sneglande men nyfikna pepparkornsögon?

Det var hur som helst rätt vältraffikerat längs vattnet så jag gav mig upp i skogsbranten och lyssnade på blåmesarna och talgoxarna. Kajor och björktrastar sågs i flock på andra sidan viken vilket väl knappast muntrar upp mer än när jag ser dem från mitt fönster (vilket de faktiskt gör, muntrar upp alltså). Allt eftersom jag gick blev skogen mer och mer tall- och buskartad och jag påmindre mig om liknande skog i Litauen förra hösten där jag ensam långt ute i skogen plötsligt hade ett tiotal kungsfåglar ovanför mig i träden. Det var nästan den enda ensamna stunden jag hade under våra elva dagar där så det ligger rätt tillgängligt i minnet.

Åter till Årstaviken. Tio minuter senare såg jag något pluttigt med högoktavig stämma sprätta omkring i en låg tall vid ett rönnbestånd. Kungsfågeln! Den är väl för all del knappast en särskillt sällsynt art (den håller sig till och med kvar i vår del av landet trots sina 4 gram), men nog så charmig tycker jag. Här har vi sannerligen en till pepparkornsöga-fågel.

Nästa nämnvärda var höstens första viggflock om 23 individer, därefter 13 storskakar sedda från nya årstabron. Därifrån såg jag även en märklig syn om över 50 st skrattmåsar som kretsade över vattnet vid tanto. Sist men inte riktigt minst satt en blandflock med gråsiskor och grönsiskor i ett träd på Årsta holmar - ett mycket glatt vinterhalvårstecken. Jag tror att jag nästan bara sett grå- och grönsiska i storstadsmiljö.