Portvin och tysk precision

Årets vårresa går till Porto, Portugal. Innan en veckas studieresa i Porto, Coimbra och Lissabon blir det några dagar längs floden Douro på tu man hand med Agnes. Vad gäller faunan vet jag lite. Fågelguiden ger mig bry då det verkar vara en vit fläck på kartan - nog nordligt för många fina iberiska arter. Men det gör ingenting, då finns det mer tid till vin och fisk.




Jag minns inte hur mycket, om ens något, jag skrivit om Gunnar Brusewitz. Hur som helst bläddrade jag i pappas samling årsböcker från STF, de gamla om Sveriges landskap. Jag lånade hem 1977 års bok "Jämtland/Härjedalen" för den anledningen att Gunnar upplåtits 17 sidor om Ånnsjön och dess fåglar. Det är angenäm läsning. Även hans akvareller är på något sätt trevliga. Förr tyckte jag tvärtom, men sen Lars Johnsson i sin "Fåglar och ljus" berättat om sig själv och Gunnars mentorsskap med orden "För att hitta sig själv måste man ibland måla sig igenom andra" tänker jag nu annorlunda. Been there - done that, så att säga.
Gunnars direkta sätt, vilket Lars också har påpekat, är imponerande. Det ursäktar den platta, formella inställningen till akvarell som medium. Nästan så att man mer önskar att man faktiskt var där då han utesluter det romantiska. Nu är han död. I går natt trumpetade sångsvanarna i Lommarens västra ände till hans ära natten lång.

Till sist återstår att berätta om mina turer kring ny handkikare. Den jag köpte på en marknad i Bulgarien för 125:- har visat sig ha sina begränsningar. Därför var jag på besök hos GO Foto förra veckan. Kamakura och Nikon 8x42var på tapeten varefter lite strul inte blev vare sig den ena eller den andra. Som av en slump stötte jag på nätet samma dag på en begagnad Leica Trinovid 10x42 BA. Efter att ha klämt på den funderade jag hårt över en fika på Nybrogatan. För halva nypriset slog jag sedan till. Tung för all del, men en riktig monsterkikare i jämförelse med min förra no-name-variant där allting alltid var blått. Tummen upp för prylsporter!

Oförmögna

Över Birger Jarlsgatan utspelade sig ett skådespel i morse. Arbetsdagen hade just börjat och gatan var enslig och solig. Kråkan jagde gråtruten och dess byte, kanske en bit formfranska. Därefter fladdrade ett skatpar över gatan i takhöjd. Sedan en till. Jag gick över gatan när det blev grön gubbe, annat kom i vägen och föreställningen var slut.

Jag vet inte vem av oss som var mest oförmögen att ta in luften på Birger Jarlsgatan. Nu i efterhand tänker jag att den var hög och givmild. Många hade nog nytta av den.

marsljuset

Igår syntes det tydligt att de fåglar jag lade märket till, en kråka och en gråtrut, var glada. Idag tyckte jag mig se något liknande hos en tamduva som satt på Gamla Stans tunnelbanas perrongtak. Kanske var det mer förväntan om en god framtid som burrade upp sig där ovanför.

Här inne i stan, framför allt på skolan och hemma på Ringvägen, har det varit lite snålt med fauna på senaste. Ringduvan spelflög över taken här om dagen - det var glatt. Men duvhöken jagar på annat håll, hon har inte setts varken på kyrktornet eller över eriksdalslundens biologiska mångfald. Sångsvanar ses tydligen sträcka norröver och på tv proklameras våren. Den både är och är inte här.