Det sitter tre ringduvor på tv-antennen här utanför. För en stund sedan var de åtta. I dimman som råder ser de nästan sparvhöklika ut - tydliga skuldror och rosa med ockra och grått. Ljuset här i staden i dimman är ovanligt. En har visst satt sig i björken, den som annars brukar hysa tjugotalet björktrastar såhär i flyttider.
I söndags tog jag pendeln till Handen för att sedan fråga mig fram till Tyresta. Väl där fann jag till en början bara tallskog och högljudda barn. Kroppen och sinnet kändes sega trots cyklingen. Masade mig med möda fram längs de stora lederna men fann så småningom en avstickare längs en liten bäck. Hamnade vid en liten sjö där jag hittade bl a tofsmes, svartmes och kungsfågel. Det var bättre och nu var jag mol allena på gång till Årsjön. Spillkråkan susade förbi, korparna gled planlöst men bestämt, koordinerat. Stormköket gav mig varm mat, allt var bra. Då kom havsörnen på låg höjd. Tre norrländska herrar undrade senare vad det var som hade passerat över sjön. I efterhand kändes det mycket glatt att ha kunnat verifierat deras första fynd av arten.
Sedan mindre hackspett, tallsvärmarens larv, solen. Allt kom till med en smula ödmjukhet.
Se där, nu kom ju björktrastarna!
