Granen står så grön och grann

Dagen innan julafton for jag, julklapparna och tuben ut till min far som flyttat ut på Värmdö. I tankarna såg jag mig själv ströva omkring i markerna och hitta sena flyttisar, men när dagen väl var kommen fanns det vara tid för sisådär en halvtimmes promenad. Jag minns att jag såg en blåmes och en nötväcka. Mest förargad var jag över faktumet att alla var skitstressade och att julefriden bröts av en jullunch i stan. Vilket jag förvisso redan kände till. Julen är för mycket.

Nåja, ve den som ger sig. Jag där även natten mot juldagen, och även den skulle ju enligt Aftonbladets vädersida bjuda på klar himmel åtminstonde första hälften av dagen. Strax innan tio eller så var jag ute och framför mig låg en dag utan planer samt två stora åkerarealer och en sjö. Det visade sig senare att vissa delar av omnedjen nog kan kallas kulturlandskap, en naturtyp av favoritkaraktär.















Nötskrikor var var väl det första tecknet på att man inte var i byn längre. Annars inte mycket vid första åkerarealen. Traskar en omväg genom skogen till den andra och stöter på en hare. Väl framme vid gården (mitt i vid vägen upp mot sjön) hör jag det där typiska och biter mig själv i tungan när jag tänker gäss men sekunden senare ser svanar. Fyra senflytande adulta sångsvanar dyker upp lågt över sjön och drar österut över barmarken. Mycket trevlig obs så här års. Senare såg jag ju att det dykt upp sträckande sångsvan lite här och där på senaste, likaså andra år vid samma tid.

Även jag drog mig österut längs åkrarna och hade inte glömt vad jag hade sagt till pappa innan jag gick, nämligen att det är rovfågelsväder. Hittar en perfekt kulle omgärdad av åker, buskage samt löv- och barrträd på håll. Området sjuder av liv med småfågel vart jag än tittar. Jag hänger där säkert en halvtimme innan jag åter igen hör något som tar all uppmärksamhet. Ett tjutande jamande läte med några sekunders mellanrum bakom trädtopparna ovanför mig. Så bekant men ändå inte - jag har inte en chans att exakt placera lätet men rovfågel känns mycket relevant. Då dyker den upp nära och lågt, från öster till väster, hela tiden med samma lockrop. Nog för att den annars ses i tid och otid, men en ormvråk på Värmdö den 25 december är ju en smula sent.













Det har blivit mycket skrivet om rovfågel och det är ju egentligen en smula missvisande då jag inte verkar dela den onödigt stora förtjusningen för dem som många andra har. Förvisso, de har ju sin givna plats i faunan och kan verkligen bjuda på fina ögonblick. Men jag var nog lika fascinerad av nötväckan som jag såg bunkra inför vintern genom att kila fast små bitar av en nöt under barken på en ek. Nåja, gott nytt år.

Kötthöken del två

Efter en lång natt på skolan kom jag äntligen hem straxt innan fem i morse. Mör och trött lyckades jag dock just vakna till ljudet av upprörda skator, kråkor, kajor och björktrastar. Jag fick mina misstankar och när jag glodde ut genom fönstret for den förbi nere på parkeringen - duvhöken!

Den här gången klart brunspräcklig vilket tyder på ung fågel. Snabbt som sjutton accelererade den upp på Råggatan med bytet resolut fastknipet med klorna, och efter sig kom mobben av trettio individer av ovan nämna raser. Bättre än så här blir nog inte innerstadsfönsterskådning!

Kötthöken

Idag såg jag den igen, duvhöken. Det var i morse när jag stod vid köksfönstret och rakade mig som jag såg det där karaktäristiska: några rappa raka vingslag följt av ett tungt med stadigt glid på breda, ljusa vingar. Klart större än en kråka och därmed ingen sparvhök som väl sägs vara vanligare här inne i byn (i så fall märkligt nog att jag bara har sett en sparvhök inom betonggränsen, ovanför Vitabergsparken förra vintern). Trevligt också att den var så nära som några meter över husen 100 meter bort. Jag undrar var den har sina nattkvarter. Det är andra, möjligtvis tredje gången jag ser den här i närområdet. I somras såg jag en högt över Långholmen

Soluppgångarna i somras var verkligen något speciellt. När jag då och då delade tidningar i Bofills båge med omnejd fick jag uppleva solens första strålar längst uppe från Söder torns helglasade panoramafestlokal.

På tal om trycksvärta på papper, jag köpte mig Lars Jonssons vid sex på morgonen. Det var vid ett av de där arla morgondoppen jag och Tobias företog oss efter jobbet som tidningsgossar. glasade panoramatopp. Där uppifrån såg man verkligen allt.Fåglar i Europa här om månaden tillsammans med Michaels Chinerys Insekter i Europa. Det är alltid bra med referensverk tänkte jag. Framförallt gillar jag Lars uppslag där han blandar rovfåglar i flykt, annars tycker jag nog han gör mer rätt för sig som så kallad fågelkonstnär än fågelillustratör. Jag har mycket att säga om och kring honom, men timmen är sen så jag tar allt det där senare.














Hur som helst, insektsboken var trevlig men omfattande. Att kunna insekter måste ta en evighet. T ex finns Allmän köttfluga (Sarcophaga carnaria) som 64 arter bara i Sverige, vilka alla ser så lika ut att författaren inte har annat val än att endast illustrera en endaste. God natt!

Tour de Årstaviken

I söndags tog jag mig en frisk promenadtur runt Årstaviken (mitt hus bland de röda taken på rad övanför marinan till höger) enligt: Skanstull->Gullmarsplan->årstaskogen->årstabron->hem. Ingen ovanlig rutt med andra ord. Med mig hade jag handjagaren, åtta pepparkakor och så solen.















Jag hann inte längre än till baksidan på Clarion hotell innan jag skymtade den första fågeln av intresse: en duvhök uppvaktad av två kråkor över de låga delarna på folksamhuset. Det var ett kort men kärt möte. I sådanna stunder undrar man hur många andra som såg den, eller om folk ens bryr sig. Tacksamt nog skyltade dn.se med fetaste rubriken angående en videofilmad duvhök i Vasastan för en knapp månad sen, så nog får vi hoppas att min glädje inte var mol allena.

Nåja, inte långt efteråt såg jag en än mer rar art, Agnes, på Pressbyrån Gullmarsplan. Därefter tog jag mig vidare längs södra sidan av viken via båtklubben där jag förra sommaren såg ett helt gäng nyss flygga rödhakar. Rödhake är min mormors favoritfågel så givetvis är den mig också extra kär. Den råkar även vara omslagspippi på Fågelguiden, för närvarande den bästa europeiska fågelhandboken. Och vem har väl inte vid första vårmötet uppskattat dess sneglande men nyfikna pepparkornsögon?

Det var hur som helst rätt vältraffikerat längs vattnet så jag gav mig upp i skogsbranten och lyssnade på blåmesarna och talgoxarna. Kajor och björktrastar sågs i flock på andra sidan viken vilket väl knappast muntrar upp mer än när jag ser dem från mitt fönster (vilket de faktiskt gör, muntrar upp alltså). Allt eftersom jag gick blev skogen mer och mer tall- och buskartad och jag påmindre mig om liknande skog i Litauen förra hösten där jag ensam långt ute i skogen plötsligt hade ett tiotal kungsfåglar ovanför mig i träden. Det var nästan den enda ensamna stunden jag hade under våra elva dagar där så det ligger rätt tillgängligt i minnet.

Åter till Årstaviken. Tio minuter senare såg jag något pluttigt med högoktavig stämma sprätta omkring i en låg tall vid ett rönnbestånd. Kungsfågeln! Den är väl för all del knappast en särskillt sällsynt art (den håller sig till och med kvar i vår del av landet trots sina 4 gram), men nog så charmig tycker jag. Här har vi sannerligen en till pepparkornsöga-fågel.













Nästa nämnvärda var höstens första viggflock om 23 individer, därefter 13 storskakar sedda från nya årstabron. Därifrån såg jag även en märklig syn om över 50 st skrattmåsar som kretsade över vattnet vid tanto. Sist men inte riktigt minst satt en blandflock med gråsiskor och grönsiskor i ett träd på Årsta holmar - ett mycket glatt vinterhalvårstecken. Jag tror att jag nästan bara sett grå- och grönsiska i storstadsmiljö.