Granen står så grön och grann

Dagen innan julafton for jag, julklapparna och tuben ut till min far som flyttat ut på Värmdö. I tankarna såg jag mig själv ströva omkring i markerna och hitta sena flyttisar, men när dagen väl var kommen fanns det vara tid för sisådär en halvtimmes promenad. Jag minns att jag såg en blåmes och en nötväcka. Mest förargad var jag över faktumet att alla var skitstressade och att julefriden bröts av en jullunch i stan. Vilket jag förvisso redan kände till. Julen är för mycket.

Nåja, ve den som ger sig. Jag där även natten mot juldagen, och även den skulle ju enligt Aftonbladets vädersida bjuda på klar himmel åtminstonde första hälften av dagen. Strax innan tio eller så var jag ute och framför mig låg en dag utan planer samt två stora åkerarealer och en sjö. Det visade sig senare att vissa delar av omnedjen nog kan kallas kulturlandskap, en naturtyp av favoritkaraktär.















Nötskrikor var var väl det första tecknet på att man inte var i byn längre. Annars inte mycket vid första åkerarealen. Traskar en omväg genom skogen till den andra och stöter på en hare. Väl framme vid gården (mitt i vid vägen upp mot sjön) hör jag det där typiska och biter mig själv i tungan när jag tänker gäss men sekunden senare ser svanar. Fyra senflytande adulta sångsvanar dyker upp lågt över sjön och drar österut över barmarken. Mycket trevlig obs så här års. Senare såg jag ju att det dykt upp sträckande sångsvan lite här och där på senaste, likaså andra år vid samma tid.

Även jag drog mig österut längs åkrarna och hade inte glömt vad jag hade sagt till pappa innan jag gick, nämligen att det är rovfågelsväder. Hittar en perfekt kulle omgärdad av åker, buskage samt löv- och barrträd på håll. Området sjuder av liv med småfågel vart jag än tittar. Jag hänger där säkert en halvtimme innan jag åter igen hör något som tar all uppmärksamhet. Ett tjutande jamande läte med några sekunders mellanrum bakom trädtopparna ovanför mig. Så bekant men ändå inte - jag har inte en chans att exakt placera lätet men rovfågel känns mycket relevant. Då dyker den upp nära och lågt, från öster till väster, hela tiden med samma lockrop. Nog för att den annars ses i tid och otid, men en ormvråk på Värmdö den 25 december är ju en smula sent.













Det har blivit mycket skrivet om rovfågel och det är ju egentligen en smula missvisande då jag inte verkar dela den onödigt stora förtjusningen för dem som många andra har. Förvisso, de har ju sin givna plats i faunan och kan verkligen bjuda på fina ögonblick. Men jag var nog lika fascinerad av nötväckan som jag såg bunkra inför vintern genom att kila fast små bitar av en nöt under barken på en ek. Nåja, gott nytt år.