Branta leucopsis

Jag klamrade mig fast vid möjligheten att hänga med till Gotland sista helgen i september. Lördagen var Aurrivs, ett ganska nytt ställe för mig. Tidigare har det varit mycket sydliga färder mot Flisviken, Livräddningsstationen, Barshagesudd och så vidare. Men den här östudden bjuder på något annat. Jag tror mig veta att Lars hängde här vid uppkomsten till Ön. Det är ett fantastiskt ställe.

Här följer en liten redogörelse i bilder.


Luften var den här dagen de vitkindade gässens. Våg efter våg sköljde över mitt huvud.



Jag minns att jag hade svårt att formulera mig inför jaget hur det känns att stå där i gräset med solen i ryggen när det här inträffar. Hur det inte går att återge på ett okomplicerat sätt.



Proportionerna och perspektiven i ett sånt här sammanhang, när sinnena är på topp, måste tas tillvara på. Hon var skygg, Maria nyckelpiga.



På väg hem överraskades jag av kungsörnen. Här blir det skakig tubkvalitet igen.




Ljung- och kustpiparna hade jag svårt att rättvist fånga på bild, likaså spovarna och änderna.

Vid två tillfällen har jag det här året ofrivilligt synkroniserat besök vid Stockviken med amerikanska arter (wilsonsimsnäppa & prärielöpare). Hetsjakten omkring mig har alltid fått mig att känna olust. Till och med avsmak. Jag har ingen lycka i den stressen.

Avdunstning

Det sitter tre ringduvor på tv-antennen här utanför. För en stund sedan var de åtta. I dimman som råder ser de nästan sparvhöklika ut - tydliga skuldror och rosa med ockra och grått. Ljuset här i staden i dimman är ovanligt. En har visst satt sig i björken, den som annars brukar hysa tjugotalet björktrastar såhär i flyttider.


I söndags tog jag pendeln till Handen för att sedan fråga mig fram till Tyresta. Väl där fann jag till en början bara tallskog och högljudda barn. Kroppen och sinnet kändes sega trots cyklingen. Masade mig med möda fram längs de stora lederna men fann så småningom en avstickare längs en liten bäck. Hamnade vid en liten sjö där jag hittade bl a tofsmes, svartmes och kungsfågel. Det var bättre och nu var jag mol allena på gång till Årsjön. Spillkråkan susade förbi, korparna gled planlöst men bestämt, koordinerat. Stormköket gav mig varm mat, allt var bra. Då kom havsörnen på låg höjd. Tre norrländska herrar undrade senare vad det var som hade passerat över sjön. I efterhand kändes det mycket glatt att ha kunnat verifierat deras första fynd av arten.

Sedan mindre hackspett, tallsvärmarens larv, solen. Allt kom till med en smula ödmjukhet.


Se där, nu kom ju björktrastarna!

Borträknad

Jag läser i DN:s Namn och Nytt att flyttningen är full gång. Men var är jag? Kanske är det supersymboliskt, den döda svartmesen på betongrampen till Stockholms mest urbana och afaunatiska byggnad - Arkitektskolan. Borträknat en fin dag på Aurriv i augusti är den här olyckliga fågelns öde det enda jag upplevt av årets flykt. Oftast ursäktar man sig själv att tiden inte räcker till. Men det är ju lögn.

Vårresumé

Desperat fick jag klamra mig fst vid de få tillfällen av flora och fauna som gavs mig den här våren. Kan inget annat säga än att jag är nöjd trots verklighetens krav och tidsåtgång. Om nu "verkligheten" nu är detsamma som dygnetruntseanser på skolan.

Besök i Portugal, den självklara vårresan till södra Gotlnd samt turer till Isblandskärret och faktiskt Skinnarviksberget har varit givande på alla sätt. För kryssgubbens sätt att se har det trillat in jorduggla över Kungsholmen, ängshök över Muskmyr, sammetshätta i Portugal och så alkor vid Hoburgen. Vad gäller det vikiga, mer obeskrivbara, kan sägas att tempot håller - det ger mig fortfarande utdelning. Ändå omvärderar jag hela tiden min plats i naturen, men aldrig nog för att gräva mer mig och förlora mot mig själv.

Läser på Lars Jonssons hemsida att han planerar ge ut skissmaterial med vadare, gäss och måsfåglar med första deadline med vadare redan 2008. Det gör mig glad. Ju närmre fågeln Lars befinner sig, desto mer sann tycker jag bilden är. Akvarellerna han färdigställer i ateljén håller men oljorna halkar efter. Varje sekund som går åt för oljefärgen att torka växer behovet av minne. Formaliteter tar istället plats. Jag har alltid gillat hans blyertsskisser mest, där finns ingen utfyllnad.

Portvin och tysk precision

Årets vårresa går till Porto, Portugal. Innan en veckas studieresa i Porto, Coimbra och Lissabon blir det några dagar längs floden Douro på tu man hand med Agnes. Vad gäller faunan vet jag lite. Fågelguiden ger mig bry då det verkar vara en vit fläck på kartan - nog nordligt för många fina iberiska arter. Men det gör ingenting, då finns det mer tid till vin och fisk.




Jag minns inte hur mycket, om ens något, jag skrivit om Gunnar Brusewitz. Hur som helst bläddrade jag i pappas samling årsböcker från STF, de gamla om Sveriges landskap. Jag lånade hem 1977 års bok "Jämtland/Härjedalen" för den anledningen att Gunnar upplåtits 17 sidor om Ånnsjön och dess fåglar. Det är angenäm läsning. Även hans akvareller är på något sätt trevliga. Förr tyckte jag tvärtom, men sen Lars Johnsson i sin "Fåglar och ljus" berättat om sig själv och Gunnars mentorsskap med orden "För att hitta sig själv måste man ibland måla sig igenom andra" tänker jag nu annorlunda. Been there - done that, så att säga.
Gunnars direkta sätt, vilket Lars också har påpekat, är imponerande. Det ursäktar den platta, formella inställningen till akvarell som medium. Nästan så att man mer önskar att man faktiskt var där då han utesluter det romantiska. Nu är han död. I går natt trumpetade sångsvanarna i Lommarens västra ände till hans ära natten lång.

Till sist återstår att berätta om mina turer kring ny handkikare. Den jag köpte på en marknad i Bulgarien för 125:- har visat sig ha sina begränsningar. Därför var jag på besök hos GO Foto förra veckan. Kamakura och Nikon 8x42var på tapeten varefter lite strul inte blev vare sig den ena eller den andra. Som av en slump stötte jag på nätet samma dag på en begagnad Leica Trinovid 10x42 BA. Efter att ha klämt på den funderade jag hårt över en fika på Nybrogatan. För halva nypriset slog jag sedan till. Tung för all del, men en riktig monsterkikare i jämförelse med min förra no-name-variant där allting alltid var blått. Tummen upp för prylsporter!

Oförmögna

Över Birger Jarlsgatan utspelade sig ett skådespel i morse. Arbetsdagen hade just börjat och gatan var enslig och solig. Kråkan jagde gråtruten och dess byte, kanske en bit formfranska. Därefter fladdrade ett skatpar över gatan i takhöjd. Sedan en till. Jag gick över gatan när det blev grön gubbe, annat kom i vägen och föreställningen var slut.

Jag vet inte vem av oss som var mest oförmögen att ta in luften på Birger Jarlsgatan. Nu i efterhand tänker jag att den var hög och givmild. Många hade nog nytta av den.

marsljuset

Igår syntes det tydligt att de fåglar jag lade märket till, en kråka och en gråtrut, var glada. Idag tyckte jag mig se något liknande hos en tamduva som satt på Gamla Stans tunnelbanas perrongtak. Kanske var det mer förväntan om en god framtid som burrade upp sig där ovanför.

Här inne i stan, framför allt på skolan och hemma på Ringvägen, har det varit lite snålt med fauna på senaste. Ringduvan spelflög över taken här om dagen - det var glatt. Men duvhöken jagar på annat håll, hon har inte setts varken på kyrktornet eller över eriksdalslundens biologiska mångfald. Sångsvanar ses tydligen sträcka norröver och på tv proklameras våren. Den både är och är inte här.

I väntan

Det har skannats en del från anteckningsblocket. Neusiedl var vid mitt besök bebott av häckande grågäss som tack vare vårvärmen blev slöaa och givna krokiobjekt.

Grågås och skärfläcka

Grågås, ljus

2008 - dag tio

Låt dig inte luras av det gröna, det är sedan länge borta.

Det hände något konstigt i morse (förutom att solen sken för första gången på en månad). Jag hade just klivit över Karlavägen för att ta mig vidare, nordost på Rådmansgatan, in i skolan då jag hör ett kvitter. Ett kvitter som är en drill som luktar lärka. Mitt i vintern, mitt i stan.

Det ska finnas en övervintrande sånglärka på Årstafältet samt några obsar från ytterskärgården från de senaste veckorna, annars inget. Sedan oktober är det bara sträckande fåglar som observerats inom tullarna, senast den 23:e i dito månad.

Vad var det egentligen jag hörde?