Novemberluften

Jag försökte mig på ett inlägg om helgens tur till Puget Sound, Stillahavssundet som Seattle är så beroende av, men jag misslyckades. Jag berättar kanske en annan gång om alla de nya arterna och insikterna den resan gav mig. Om jag gör det riktigt sent kanske jag förstår att den var viktig för mig. Kallt som tusan men med entusiasm.

Istället kan jag berätta att jag skaffat två fågelmatare för vintern. En för småfåglarna och en för de ännu mindre fåglarna - kolibrierna. Anna's hummingbird, Annas kolibri, övervintrar osannolikt här och jag såg en utanför mitt fönster för en månad sedan. Vilken fröjd det skulle vara, vilken lyx och vilken förmån.

November är över oss med full styrka. Ständigt blöt vadar jag dagligen genom drivor av höstlöv som ingen förbarmar sig över. Ekorrarna och finkarna här utanför har lugnat ner sig. Gärdsmygen väcker mig inte längre om morgonen. Jag vet inte hur det brukar vara så här i november, jag minns inte att jag lagt märke till några andra tecken än kylan förut. Det är spännande.

Avtramp

Söndagen var naturens. Jag hade bestämt redan tidigt på veckan att ge mig iväg en helgdag. Avfärden blev sen och först på söndagen vid lunch var jag på väg mot Discovery Park, en före detta millitäranläggning som nu tjänstgör som Seattles störta park. Den bjuder på en mängd olika biotoper med dess dramatiska topografi, täta skogar, ängar och sandstränder.


Såklart, ovan med den nya floran och faunan, var min strategi spretig och tafatt ivrig. Det enda jag kunde hitta och höra var de stora snårgärsmygarna som här verkar mycket vanliga i just snår och buskar (jag har till och med ett par som håller till precis utanför mitt fönster i de mer centrala delarna av staden). Stressad över mina mål lade jag mig ner i gräset och lät någon timme fortgå. Då släppte det lite; den blå stellerskrikan fladdrade förbi och därefter den vithövdade havsörnen. Senare stötte jag ihop med en liten grupp skådare som sysslade med ett endags-artrace. Det bjöds på brownies samt framtida löften om bilburen exkursion och när vi upptäckte en flock späckhuggare till havs var dagen definitivt i hamn.

Värdet

Inget går upp mot en stunds längtan efter Dagens fågel-rapport-arter från Gotland på Svalan. Turturduva, lappsparv, kentsk tärna och forsärla gör en oheligt helig kombination. Där är det Gotland jag alltid längtar efter.

Tofsviporna samlas fortfarande i flyttflockar två månader efter jag såg dem i hundratal. Likaså strandpipare och kärrsnäppor - de är alla tre referenser för mig. Tydligt cykliska, men också mångfaceterade i sitt spridda mönster. Den större strandpiparen är mig en favorit just för att den är mig förtrogen, mer favorit än säg en udda, södergående kustpipare i juli. Likaså kärrsnäppan - den känner jag mer för än en ännu djupröd spovsnäppa i augusti, just för att jag känner den. De där blå och röda (och gula och och och) samt fetstilade arterna på Svalan kan störa mig då de kan ses som värdesättande. Jag har klart svaga ögonblick då de faktiskt gör mig en skillnad, men den på svalan av rrk ointressanta tofsvipan berör mig nog mer än stenfalken.

Nåväl, det är mig allt mycket avlägset just nu. Jag koncentrerar mig på bälteskungsfiskare, guldspett och helt blå skrikor, nämligen Washington states fåglar.

Nio sekundmeter sydväst

Fyra vändor till Gotland den här våren och sommaren får anses godkänt och ett framtida minimum. Så som välfärdssverige är uppbyggt har man tid åt naturen när man inte jobbar - genomsnitligt ratio kan tänkas ligga på 1:100.

Min framtid vill jag bygga på förhållandet natur>lönearbete. Sommarens kalkyl, med få men stora, snabba inkomster, tyder på att det inte alls är en omöjlighet med hygglig vilja och handlingskraft. Eftersom jag stort sett kan bära allt jag behöver på ryggen, uppflugen på min cykel, finns redan förutsättningarna. Det är en idyll om det inte vore för att jag faktiskt inte är ensam i mitt liv. Den ytterligaste idyllen är en tandemcykel.

Vad den här bloggen beträffar har jag inte visat handlingskraft. Ett sätt att uttrycka det är att jag varit på 10000-milaservice. Kötiden var lång, men tids nog spann jag som en katt. Låt mig visa er:

Steglits, Carduelis carduelis, Sallmundsudd

Småskrake, Mergus serrator, Sallmundsudd

Fiskmås, Larus canus, norra Djurgården

Taltrast, Turdus philomelos, Ekoparken

Trädpiplärka, Anthus trivialis, tomten Vamlingbo

Strandskata, Haematopus ostralegus, Holmhällar

Storskarv, Phalacrocorax carbo

Bred trollslända, Libellula depressa, tomten Vamlingbo

Silvertärna, Sterna paradisaea, Holmhällar

Om en månad tar jag mitt pick och pack och flyttar till Seattle, därför kan det bli ett litet uppehåll. Belöningen är rapporter från en helt ny fauna!

Skiftet

Bristen på tragik i flora och fauna så här års är upplyftande. För all del, när finns det egentligen ett enda litet drag av svart, ens på en snölös och grå vinterdag? Jag är tacksam för de små dagar jag har fått med naturen den senaste veckan.


Jag var en vända till Isbladskärret här om dagen. Där fanns grågås, tofsvipa, krickor. Och sädesärlan! Hägrarna annekterade mark och träd. Lärkor jag inte kunde placera var där men hade otålighet och försvann. Kråkan på isen var mycket upptagen med sitt. I viken passerade stradskatorna lätt avslöjade på lätet. Två som inte passerade var en insekt och en fjäril som for omkring i buskarna utan blad och knopp. De vitkindade gässen var nio i vattnet och 42 på backen.


En ormvråk sågs från mitt fönster en annan dag. Den klättrade allt högre ovan Årsta tills den hängde över mitt hus och for iväg. Samma dag hade jag varit på taket för att glo på morgonen. Jag tog en bild genom tuben på ringduvan som satt på tv-antennen.

Kontakt igen

Mitt i frukosten drar två svanar högt över huset i sydostlig riktning. Jag kan för allt i världen inte tro att det skulle vara knölsvarar, men REGLERNA tillåter inte sångsvansrapportering. Återstår gör min vilja och tro. Sekunderna efter kommer ett par storskrakar, lågt i motsatt riktning. Morgonen var i hamn.

Nu snöyra och en minusgrad kring Engelbrektskyrkan. Där en upprätt silhuett med lång stjärt men i för dålig vinkel och för långt bort för REGLERNA. I min vilja och tro duvhöken.

Vad vinner? Är det stressen över någon annans ramverk som tvingar ge mig dessa stunder av syre för medvetandet?