Portvin och tysk precision

Årets vårresa går till Porto, Portugal. Innan en veckas studieresa i Porto, Coimbra och Lissabon blir det några dagar längs floden Douro på tu man hand med Agnes. Vad gäller faunan vet jag lite. Fågelguiden ger mig bry då det verkar vara en vit fläck på kartan - nog nordligt för många fina iberiska arter. Men det gör ingenting, då finns det mer tid till vin och fisk.




Jag minns inte hur mycket, om ens något, jag skrivit om Gunnar Brusewitz. Hur som helst bläddrade jag i pappas samling årsböcker från STF, de gamla om Sveriges landskap. Jag lånade hem 1977 års bok "Jämtland/Härjedalen" för den anledningen att Gunnar upplåtits 17 sidor om Ånnsjön och dess fåglar. Det är angenäm läsning. Även hans akvareller är på något sätt trevliga. Förr tyckte jag tvärtom, men sen Lars Johnsson i sin "Fåglar och ljus" berättat om sig själv och Gunnars mentorsskap med orden "För att hitta sig själv måste man ibland måla sig igenom andra" tänker jag nu annorlunda. Been there - done that, så att säga.
Gunnars direkta sätt, vilket Lars också har påpekat, är imponerande. Det ursäktar den platta, formella inställningen till akvarell som medium. Nästan så att man mer önskar att man faktiskt var där då han utesluter det romantiska. Nu är han död. I går natt trumpetade sångsvanarna i Lommarens västra ände till hans ära natten lång.

Till sist återstår att berätta om mina turer kring ny handkikare. Den jag köpte på en marknad i Bulgarien för 125:- har visat sig ha sina begränsningar. Därför var jag på besök hos GO Foto förra veckan. Kamakura och Nikon 8x42var på tapeten varefter lite strul inte blev vare sig den ena eller den andra. Som av en slump stötte jag på nätet samma dag på en begagnad Leica Trinovid 10x42 BA. Efter att ha klämt på den funderade jag hårt över en fika på Nybrogatan. För halva nypriset slog jag sedan till. Tung för all del, men en riktig monsterkikare i jämförelse med min förra no-name-variant där allting alltid var blått. Tummen upp för prylsporter!

Oförmögna

Över Birger Jarlsgatan utspelade sig ett skådespel i morse. Arbetsdagen hade just börjat och gatan var enslig och solig. Kråkan jagde gråtruten och dess byte, kanske en bit formfranska. Därefter fladdrade ett skatpar över gatan i takhöjd. Sedan en till. Jag gick över gatan när det blev grön gubbe, annat kom i vägen och föreställningen var slut.

Jag vet inte vem av oss som var mest oförmögen att ta in luften på Birger Jarlsgatan. Nu i efterhand tänker jag att den var hög och givmild. Många hade nog nytta av den.

marsljuset

Igår syntes det tydligt att de fåglar jag lade märket till, en kråka och en gråtrut, var glada. Idag tyckte jag mig se något liknande hos en tamduva som satt på Gamla Stans tunnelbanas perrongtak. Kanske var det mer förväntan om en god framtid som burrade upp sig där ovanför.

Här inne i stan, framför allt på skolan och hemma på Ringvägen, har det varit lite snålt med fauna på senaste. Ringduvan spelflög över taken här om dagen - det var glatt. Men duvhöken jagar på annat håll, hon har inte setts varken på kyrktornet eller över eriksdalslundens biologiska mångfald. Sångsvanar ses tydligen sträcka norröver och på tv proklameras våren. Den både är och är inte här.

I väntan

Det har skannats en del från anteckningsblocket. Neusiedl var vid mitt besök bebott av häckande grågäss som tack vare vårvärmen blev slöaa och givna krokiobjekt.

Grågås och skärfläcka

Grågås, ljus

2008 - dag tio

Låt dig inte luras av det gröna, det är sedan länge borta.

Det hände något konstigt i morse (förutom att solen sken för första gången på en månad). Jag hade just klivit över Karlavägen för att ta mig vidare, nordost på Rådmansgatan, in i skolan då jag hör ett kvitter. Ett kvitter som är en drill som luktar lärka. Mitt i vintern, mitt i stan.

Det ska finnas en övervintrande sånglärka på Årstafältet samt några obsar från ytterskärgården från de senaste veckorna, annars inget. Sedan oktober är det bara sträckande fåglar som observerats inom tullarna, senast den 23:e i dito månad.

Vad var det egentligen jag hörde?

Snart vänder det

Det är en fin dag men mörkret kommer fort. Det kan föda en oanad kreativitet och ansvarskänsla. Här är några fotografier från sommaren.

Ung stenskvätta, Sundre, Gotland


Det häckade halsbandsflugsnappare i en av mina holkar, Vamlingbo, Gotland

Tjäderhona med ungar, södra Lappland

På fredag åker jag till Gotland. På svalan rapporteras det om vadare, lärkor och svanar.

Tiden krymper

Årets första talgboll for upp. Hierarkin mellan gråsparvarna, talgoxarna oh blåmesarna blev tydig och nämns här i ordning.

N->S

Mina gäster har just gått och jag ligger i sängen med "Fåglar om Våren", boken jag skrev om tidigare. Slår på måfå upp sånglärkans kapitel och slås av att jag inte lär träffa den på ett halvt år. Förmodligen inte tranan, lövsångaren, rödstjärten, strandskatan eller beckasinen heller.

Varje dag tar jag mig några minuter paus från de ambitiösa skolprojekten till förmån för fönsterskådning - jag råkar ha fin nordlig utsikt mot Engelberktskyrkan och dess luftrum. Några rovfåglar har redan prickats på tomtlistan, liksom en nötväcka i skolans enda träd. Den såg jag inte på hela förra läsåret. Idag fanns inga mängder förutom ett tiotal ringduvor och säkert 40-50 björktrastar på sydlig kurs. Jag ser den sällan nu för tiden, björktrasten. För två år sedan var det en vanlig cykelart på väg västerut över Södermalm, men nu då jag korsar centrala byn syd-nordligt ses mest måsfågel vid strömmen.

På fredag, däremot, far jag till Gotland. Lördagen spenderas på sydspetsen. I mitt huvud snurrar tankar om sen vadare, fina rovfglar, östlig tättling och anna småfågel. Storsudret brukar vara bra på att leverera småfågel. Det gjädjer mig.

Septembermigration

Redan, den femte september, saknar jag tornseglarnas skrik.

Bifogar ett taskigt fotografi av grågåsstudie från min Neusieldvistelse.

Medeltemperaturen

Sommaren gav upp den här veckan. Vi får hoppas den kommer tillbaka nästa vecka.
Efter ett blåsigt sökande efter en blåhake som inte fanns vid Södersjukhuset satt det fint med en kopp te när jag kom hem.

Ännu ett tecken är aktiviteten på Skinnarviksberget. Jag följer med viss spänning rapporterna därifrån via betonglistans nyhetsbrev/grupp. Det skulle göra mig gott att hoja dit i morgon bitti. Frågan är om jag verkligen fick mersmak sist jag var där, i våras. På gott och ont har jag alltid trivts bättre mol allena bland flora och fauna, eller med välkänt sällskap. Nog för att jag i regel tycker fågelskådare och annat i naturen löst folk är sympatiska och trevliga. Därtill vore det ju dumt att nedgradera människor jag aldrig träffat, men förmodligen kommer att träffa. Det handlar helt enkelt om en stress jag upplever vid "massskådning". Det är en kamp mellan flockar av kustpipare över östermalm och min ångest över att hela tiden behöva fråga -Vad?, -Var? och Kan du peka igen?

Hur som haver visade sig mitt köp av "Insekter i Europa" giva frukt. Ett intresse för fjärilar och en del annat småkryp har blommat under sommaren. Makaon-, apollo- nässel-, tistel-, och hagtornsfjäril, amiral, kamgräs, blåvingar av olika slag, lerfärgad rotfjäril och i Österrike en påfågelöga är några av de jag lyckats se. Eller framför allt artbestämma ska kanske sägas. Typiska nybörjararter kan jag tänka mig, men ack så fagra de flesta av dem.

Amiral fotograferad på Värmdö 21 augusti.

Detta nya intresse har under sommaren utövats i växlande grad på Gotland, i Norrland och givetvis här hemma. Den meningen får stå som resumé över min sommar tillsvidare. Sist ut en försmak av en framtida mer ingående post över de senaste månaderna:

Långselet, Kittelfjäll, med Klippfjället i bakgrunden, 21 juli.

PS. Jag har visst fallit ur förstasidan på betonglistan. Ses i morgon bitti på Skinnarviksberget!