Strömmens första tärna

En vecka efter min 14-dagars utomlandsvistelse känner jag mig rätt säker på att den varma delen av året är här för gott. Dels helgens väder, som jag i stort missade iom tentaplugg, dels (och framför allt) säderärlan (bättre sent än aldrig) och fisktärnan som sågs nere på byn i måndags respektive tisdags. Därtill rapporteras det ju flitigt från Skinnarviksberget varje morgon. Våren i staden är inte bara synonymt med uteserveringar!

Resan var ju också en källa till glädje, då den senare hälften av den spenderades på familjen Heiss vingård vid sjön Neusiedl i östra Österrike. Sjön och dess omnejd är en stor fågemagnet med dess grunda vatten, småsjöar, småskaligt odlade vinrankor och strategiska läge mellan Karpaterna och Alperna. Har ännu inte proppat in fotografierna i datorn, men när väl gjort bjuds det på mer!

Våren och viken

Förra helgen bjöd på biltur till Hjälstaviken med Erik, likaså Angarn för en timma.
Det krockade lite med mitt sinne, att plötsligt stå på ett fält med sånglärkor och tusentals gäss. Som att vi for till våren istället för tvärtom - snopet. I vilket fall var det en strålande fin dag åtminstonde på vår första anhalt. Varm choklad, havsörn, bläsgäss, spetsbergare och en sol som verkligen värmde. Jag är precis som Ulf Lundell: trivs bäst i öppna landskap.

När vi väl ankom Angarn kom molnen och blåsten och kylan. Lika förtjusta verkade fåglarna vara som lös med sin frånvaro. Men under en gubbig fika i bilen flaxade det till framför oss och en fjällvråk visade sig några hundra meter bort. Ryttlade fint på låg höjd och satte sig sen högst opp i en gran med sin belgiska sjöfruktschokladdräkt i ett ljus fint nog för en målning. Och självklart är det ju det mest oväntade som ger intryck.

Ja, det blev en lite väl kort redogörelse.

I morgon tar jag flyget till Wien och om två veckor hoppas jag kunna presentera några hyggliga fotografier, jag har nämligen köpt en digitalkamera. Det ska väl kunna piffa till den här bloggen en smula.

Östermalm vs vår

Jag lovade ju mig själv att bättra på skol-tomt-listan. Gjort och sagt. I fredags morse kokade betonglistaforumet av dragpåståenden så jag tog tillfället i akt att hänga vid fönsterplats med vy över Engelbrektskyrkan. Glädjen var stor när jag såg årets första ringduva, tillika en art som alltid gör mig lycklig. Maken till skulptural varelse vill jag påstå! Den är solens trygghet och integritetens, växtlighetens och luftens skepp. Nog för att det får antas för en övervintrande individ.

Kort senare kom den riktiga våren inför mina ögon: en ensam anser-gås på hög höjd, omöjlig att säkert artbestämma med min 125kr-kikare jag prutade till mig i Bulgarien 2004 - året då intresset för avesgrenen av djurriket tändes på allvar. Ingen brydde sig nämnvärt när jag i ritsalen glatt utropade "årets första gås!". Kanadagås tänker väl de flesta på, dvs bajs på picknickgräset. Min egna mersmak satt dock i, och som många gånger annars: ve den som ger sig. En stund senare dök en filur upp från hög höjd, föll hårt med medvetet luftgenomsläppliga och vinklade vingar och landade i en nisch i Engelbrektskyrkans klocktorn. Den långa stjärten registrerades i flykten, vid stillasittande konfirmerades allt. Årets första tornfalk, hona. Uppvaktad av en efterkälkande kråka försvann den senare mot NO.

Betongobsarna tar upp en grymt stor andel av senaste tidens inlägg. Kort och gott har det inte funnits tid till annan slags skådande. Av mina tre cyklar fungerar ingen just nu, och iom min nya skolas placering blir det få turer förbi Årstafältet dit jag förr ständigt hade vägarna förbi. Nu har jag som tur var planerat en längre tur med Erik nästa helg. Sist hade vi en fantastiskt fin dag vid Hjälstaviken i höstas. Där bjuds det på fjällgås, havsörn, dubbla pilgrimsfalkar (nej, ni kommer inte se mig varken skriva eller säga "Pille") och en fin lista vadare, av vilka jag glömt bort de flesta. Tips på tidiga vårlokaler mottages tacksamt.


Dagens bild är den första som inte är stulen. Storskarvar teckande i Pape, Lettland 2005.

Auf Wiedersehen

Vintern är sannerligen vinter nu och det så kallade skådandet underlättas ju knappast av att min ena känga släppte sulan. Jag sysslar förvisso med sporadisk fönsterskådning vilket idag gav frukt - duvhöken var på besök här på Ringvägen igen. Hade inte sett henne på länge och har undrat om hon besökt varmare breddgrader. Icke sa nicke, nu väntar jag bara på att se en dylik från skolan. Ringduva, kråka, skata och talgoxe är en rätt tunn lista kan man tycka, även från stockholms betongdjungel.



Hur som helst far min årskurs till Wien i slutet av mars och därefter är det påsklov. Jag har nu lyckats ordna några dagar i byn Illmitz vid österrikes största sjö Neusiedl see, tillika nationalpark. Där tillbringas nätterna på en vingård med storkbo på taket, och dagarna vid de många grunda småsjöarna - stället är nämligen känt för sina fina fågelmarker. Har man dessutom en välkomstskylt i trä med blomlåda kan det nog inte bli bättre.

Betongskådningspermiär 2007

Det är så här års jag mest uppskattar innerstadsskådning. Det räcker med en liten promenad ner mot vattnet för att verkligen finna glädjen i aves-avdelningen av jordens fauna. Dagens promenad började på Bondegatan och Barnhusängen för att kulminera vid Erikdalslunden här nästgårds.













Sedvanliga fina vinterinnerstadsarter som storskrake, vigg och skrattmås avhandlades på vägen. Väl framme bland kolonilotterna stannade jag upp vid ett litet slag. Det tog inte många minuter innan jag siktade den första steglitsen, något senare tre till högt i ett träd. Grönsiska var även en trevlig syn bland de lite mer vanliga tättlingarna. Det var väl vid den tiden jag uppmärksammade en nötväckelikt trummande en bit upp i backen. Efter ett tag beslöt jag mig att således ta reda på den rackaren för att kunna rapportera en fin början på årets betonglista. Förra året lyckades jag ju inleda med trädkrypare vilket känns roligare än bara talgoxe, kråka, skata, koltrast, etc. Nog för att det känns rätt fånigt att resonera på det sättet.

Hur som helst var det lättare än vad jag trodde att hitta ljudkällan. Fem meter ifrån mig satt en hackspett jag aldrig sett förut, och som vid kontroll bara rapporterats fem gånger innan på Södermalm sedan 1990- mindre hackspett! Ett tag trodde jag, dum och hybrisbenägen som äregiriga fågelskådare kan vara, att det var en vitryggig dito men gav mig snabbt inför verklighetens osannolikhet och individens storlek. Nytt kryss, dessutom i innerstaden och tillika första betongobsen av arten sedan mars 2005 - gratualtioner till mig!

Pre & post

Jag undrar varför alla fotografier man ser på kornsparven visar gapande/sjungande fågel. Är den byggd så? Har den små lungor? Det påminner mig om de måsar, kråkor och säkert många andra arter man har sett som varma dagar flyger med näbben öppen, det ser oslagbart lustigt ut!

Jag har varit tämligen stationär på senaste. Det har mycket att göra med min skola som är belägen på Östermalm - stockholms stenöken. I fjol, när jag gick på Idun Lovén, passerade jag varje dag Årstabron och Årstafältet vilket gav mig många fina ögonblick. Snösparv och lappsparv för att nämna två lite rarare arter. Lika gott var dock alla lärkor som hängde där, och såklart de skäggiga gubbarna man mötte. Vissa mer än andra, som när vi spanade efter lappsparven på jordåkern. Egentligen var det inte just personen i fråga jag kommer ihåg, utan hans enorma vad-det-nu-var. Det liknade i form och storlek en sån där kamera som finns för att i realtid dokumentera fotbollsmatcher per television. Var det en filmkamera? Var det en enorm 250mm hemmabyggd tubkikare? För säkerhets skull satt fäst på toppen av muskedundret en Kowa TS-501, förmodligen för grovriktning.

Glömmas ska inte sädgåsen av förmodad rossicus-ras, eller -hybrid, som också sågs där.

Hur som helst ska jag tillsammans med nära nog resten av ettagluttarna på skolan fara till Wien i slutet av mars. Lyckligtvis lägger de alltid resorna i samband med påsklovet, varvid jag tänker stanna där nere ett tag och bege mig till Neusiedl See och den lilla byn Illmitz. Förhoppningsvis har det landat en och annan flyttfågel där då - sjön ligger ju rätt strategiskt mellan Alperna och Tatrabergen och består just där av sumpmark med insprängda småsjöar. Som grädde på moset möter jag upp Agnes i Berlin några dagar senare.

Jag har förresten lite halvhjärtat försökt bli av med den sedvanliga blogg-layouten, det gick väl sådär. En storskarv jag tecknande i Lettland 2005 får pryda övre vänstra hörnet.

Granen står så grön och grann

Dagen innan julafton for jag, julklapparna och tuben ut till min far som flyttat ut på Värmdö. I tankarna såg jag mig själv ströva omkring i markerna och hitta sena flyttisar, men när dagen väl var kommen fanns det vara tid för sisådär en halvtimmes promenad. Jag minns att jag såg en blåmes och en nötväcka. Mest förargad var jag över faktumet att alla var skitstressade och att julefriden bröts av en jullunch i stan. Vilket jag förvisso redan kände till. Julen är för mycket.

Nåja, ve den som ger sig. Jag där även natten mot juldagen, och även den skulle ju enligt Aftonbladets vädersida bjuda på klar himmel åtminstonde första hälften av dagen. Strax innan tio eller så var jag ute och framför mig låg en dag utan planer samt två stora åkerarealer och en sjö. Det visade sig senare att vissa delar av omnedjen nog kan kallas kulturlandskap, en naturtyp av favoritkaraktär.















Nötskrikor var var väl det första tecknet på att man inte var i byn längre. Annars inte mycket vid första åkerarealen. Traskar en omväg genom skogen till den andra och stöter på en hare. Väl framme vid gården (mitt i vid vägen upp mot sjön) hör jag det där typiska och biter mig själv i tungan när jag tänker gäss men sekunden senare ser svanar. Fyra senflytande adulta sångsvanar dyker upp lågt över sjön och drar österut över barmarken. Mycket trevlig obs så här års. Senare såg jag ju att det dykt upp sträckande sångsvan lite här och där på senaste, likaså andra år vid samma tid.

Även jag drog mig österut längs åkrarna och hade inte glömt vad jag hade sagt till pappa innan jag gick, nämligen att det är rovfågelsväder. Hittar en perfekt kulle omgärdad av åker, buskage samt löv- och barrträd på håll. Området sjuder av liv med småfågel vart jag än tittar. Jag hänger där säkert en halvtimme innan jag åter igen hör något som tar all uppmärksamhet. Ett tjutande jamande läte med några sekunders mellanrum bakom trädtopparna ovanför mig. Så bekant men ändå inte - jag har inte en chans att exakt placera lätet men rovfågel känns mycket relevant. Då dyker den upp nära och lågt, från öster till väster, hela tiden med samma lockrop. Nog för att den annars ses i tid och otid, men en ormvråk på Värmdö den 25 december är ju en smula sent.













Det har blivit mycket skrivet om rovfågel och det är ju egentligen en smula missvisande då jag inte verkar dela den onödigt stora förtjusningen för dem som många andra har. Förvisso, de har ju sin givna plats i faunan och kan verkligen bjuda på fina ögonblick. Men jag var nog lika fascinerad av nötväckan som jag såg bunkra inför vintern genom att kila fast små bitar av en nöt under barken på en ek. Nåja, gott nytt år.

Kötthöken del två

Efter en lång natt på skolan kom jag äntligen hem straxt innan fem i morse. Mör och trött lyckades jag dock just vakna till ljudet av upprörda skator, kråkor, kajor och björktrastar. Jag fick mina misstankar och när jag glodde ut genom fönstret for den förbi nere på parkeringen - duvhöken!

Den här gången klart brunspräcklig vilket tyder på ung fågel. Snabbt som sjutton accelererade den upp på Råggatan med bytet resolut fastknipet med klorna, och efter sig kom mobben av trettio individer av ovan nämna raser. Bättre än så här blir nog inte innerstadsfönsterskådning!

Kötthöken

Idag såg jag den igen, duvhöken. Det var i morse när jag stod vid köksfönstret och rakade mig som jag såg det där karaktäristiska: några rappa raka vingslag följt av ett tungt med stadigt glid på breda, ljusa vingar. Klart större än en kråka och därmed ingen sparvhök som väl sägs vara vanligare här inne i byn (i så fall märkligt nog att jag bara har sett en sparvhök inom betonggränsen, ovanför Vitabergsparken förra vintern). Trevligt också att den var så nära som några meter över husen 100 meter bort. Jag undrar var den har sina nattkvarter. Det är andra, möjligtvis tredje gången jag ser den här i närområdet. I somras såg jag en högt över Långholmen

Soluppgångarna i somras var verkligen något speciellt. När jag då och då delade tidningar i Bofills båge med omnejd fick jag uppleva solens första strålar längst uppe från Söder torns helglasade panoramafestlokal.

På tal om trycksvärta på papper, jag köpte mig Lars Jonssons vid sex på morgonen. Det var vid ett av de där arla morgondoppen jag och Tobias företog oss efter jobbet som tidningsgossar. glasade panoramatopp. Där uppifrån såg man verkligen allt.Fåglar i Europa här om månaden tillsammans med Michaels Chinerys Insekter i Europa. Det är alltid bra med referensverk tänkte jag. Framförallt gillar jag Lars uppslag där han blandar rovfåglar i flykt, annars tycker jag nog han gör mer rätt för sig som så kallad fågelkonstnär än fågelillustratör. Jag har mycket att säga om och kring honom, men timmen är sen så jag tar allt det där senare.














Hur som helst, insektsboken var trevlig men omfattande. Att kunna insekter måste ta en evighet. T ex finns Allmän köttfluga (Sarcophaga carnaria) som 64 arter bara i Sverige, vilka alla ser så lika ut att författaren inte har annat val än att endast illustrera en endaste. God natt!

Tour de Årstaviken

I söndags tog jag mig en frisk promenadtur runt Årstaviken (mitt hus bland de röda taken på rad övanför marinan till höger) enligt: Skanstull->Gullmarsplan->årstaskogen->årstabron->hem. Ingen ovanlig rutt med andra ord. Med mig hade jag handjagaren, åtta pepparkakor och så solen.















Jag hann inte längre än till baksidan på Clarion hotell innan jag skymtade den första fågeln av intresse: en duvhök uppvaktad av två kråkor över de låga delarna på folksamhuset. Det var ett kort men kärt möte. I sådanna stunder undrar man hur många andra som såg den, eller om folk ens bryr sig. Tacksamt nog skyltade dn.se med fetaste rubriken angående en videofilmad duvhök i Vasastan för en knapp månad sen, så nog får vi hoppas att min glädje inte var mol allena.

Nåja, inte långt efteråt såg jag en än mer rar art, Agnes, på Pressbyrån Gullmarsplan. Därefter tog jag mig vidare längs södra sidan av viken via båtklubben där jag förra sommaren såg ett helt gäng nyss flygga rödhakar. Rödhake är min mormors favoritfågel så givetvis är den mig också extra kär. Den råkar även vara omslagspippi på Fågelguiden, för närvarande den bästa europeiska fågelhandboken. Och vem har väl inte vid första vårmötet uppskattat dess sneglande men nyfikna pepparkornsögon?

Det var hur som helst rätt vältraffikerat längs vattnet så jag gav mig upp i skogsbranten och lyssnade på blåmesarna och talgoxarna. Kajor och björktrastar sågs i flock på andra sidan viken vilket väl knappast muntrar upp mer än när jag ser dem från mitt fönster (vilket de faktiskt gör, muntrar upp alltså). Allt eftersom jag gick blev skogen mer och mer tall- och buskartad och jag påmindre mig om liknande skog i Litauen förra hösten där jag ensam långt ute i skogen plötsligt hade ett tiotal kungsfåglar ovanför mig i träden. Det var nästan den enda ensamna stunden jag hade under våra elva dagar där så det ligger rätt tillgängligt i minnet.

Åter till Årstaviken. Tio minuter senare såg jag något pluttigt med högoktavig stämma sprätta omkring i en låg tall vid ett rönnbestånd. Kungsfågeln! Den är väl för all del knappast en särskillt sällsynt art (den håller sig till och med kvar i vår del av landet trots sina 4 gram), men nog så charmig tycker jag. Här har vi sannerligen en till pepparkornsöga-fågel.













Nästa nämnvärda var höstens första viggflock om 23 individer, därefter 13 storskakar sedda från nya årstabron. Därifrån såg jag även en märklig syn om över 50 st skrattmåsar som kretsade över vattnet vid tanto. Sist men inte riktigt minst satt en blandflock med gråsiskor och grönsiskor i ett träd på Årsta holmar - ett mycket glatt vinterhalvårstecken. Jag tror att jag nästan bara sett grå- och grönsiska i storstadsmiljö.