Bilder från början

Skagit and Samish Flats, Washington, en dag i januari.

En timma norr om Seattle ligger hektar efter hektar av uppdämd odligsmark.

I väster, Olympic Mountains. De är lika fina som de ser ut.

Dessa trakter är givna för övervintrande snögäss.

Likaså för trumpetar- och tundrasvanar. Här förmodligen trumpetare med måsfåglar.

En stor flock kärrsnäppor uppehöll sig längs vägen.
Solen, bergen, vattnet och pilgrimsfalken där bakom på jordåkern cementerade idyllen.

Ytters samarbetsvilliga vänner.

Låg eftermiddagssol och vindstilla.

Den här sortens sparvar är jag inte van vid. Här en vitkronad, otroligt tjusig.
Sång- och gulkronad sparv ses också regelbundet i området så här års.

Pigg och rask krabat, rödkronad kungsfågel.

Fotografierna tog jag på en januariresa med Audubon Seattle, den lokala klubben. Det blev många korta stopp och några lite längre. En utmärkt resa på många sätt. Såklart är det svårt att ta in en plats eller varelses känsla och uttryck när man åker omkring i grupp på det sättet, men jag har små chanser att kunna komma till dessa ställen ensam. När våren är här ska jag dock försöka ta mig iväg lite längre.

Novemberluften

Jag försökte mig på ett inlägg om helgens tur till Puget Sound, Stillahavssundet som Seattle är så beroende av, men jag misslyckades. Jag berättar kanske en annan gång om alla de nya arterna och insikterna den resan gav mig. Om jag gör det riktigt sent kanske jag förstår att den var viktig för mig. Kallt som tusan men med entusiasm.

Istället kan jag berätta att jag skaffat två fågelmatare för vintern. En för småfåglarna och en för de ännu mindre fåglarna - kolibrierna. Anna's hummingbird, Annas kolibri, övervintrar osannolikt här och jag såg en utanför mitt fönster för en månad sedan. Vilken fröjd det skulle vara, vilken lyx och vilken förmån.

November är över oss med full styrka. Ständigt blöt vadar jag dagligen genom drivor av höstlöv som ingen förbarmar sig över. Ekorrarna och finkarna här utanför har lugnat ner sig. Gärdsmygen väcker mig inte längre om morgonen. Jag vet inte hur det brukar vara så här i november, jag minns inte att jag lagt märke till några andra tecken än kylan förut. Det är spännande.

Avtramp

Söndagen var naturens. Jag hade bestämt redan tidigt på veckan att ge mig iväg en helgdag. Avfärden blev sen och först på söndagen vid lunch var jag på väg mot Discovery Park, en före detta millitäranläggning som nu tjänstgör som Seattles störta park. Den bjuder på en mängd olika biotoper med dess dramatiska topografi, täta skogar, ängar och sandstränder.


Såklart, ovan med den nya floran och faunan, var min strategi spretig och tafatt ivrig. Det enda jag kunde hitta och höra var de stora snårgärsmygarna som här verkar mycket vanliga i just snår och buskar (jag har till och med ett par som håller till precis utanför mitt fönster i de mer centrala delarna av staden). Stressad över mina mål lade jag mig ner i gräset och lät någon timme fortgå. Då släppte det lite; den blå stellerskrikan fladdrade förbi och därefter den vithövdade havsörnen. Senare stötte jag ihop med en liten grupp skådare som sysslade med ett endags-artrace. Det bjöds på brownies samt framtida löften om bilburen exkursion och när vi upptäckte en flock späckhuggare till havs var dagen definitivt i hamn.

Värdet

Inget går upp mot en stunds längtan efter Dagens fågel-rapport-arter från Gotland på Svalan. Turturduva, lappsparv, kentsk tärna och forsärla gör en oheligt helig kombination. Där är det Gotland jag alltid längtar efter.

Tofsviporna samlas fortfarande i flyttflockar två månader efter jag såg dem i hundratal. Likaså strandpipare och kärrsnäppor - de är alla tre referenser för mig. Tydligt cykliska, men också mångfaceterade i sitt spridda mönster. Den större strandpiparen är mig en favorit just för att den är mig förtrogen, mer favorit än säg en udda, södergående kustpipare i juli. Likaså kärrsnäppan - den känner jag mer för än en ännu djupröd spovsnäppa i augusti, just för att jag känner den. De där blå och röda (och gula och och och) samt fetstilade arterna på Svalan kan störa mig då de kan ses som värdesättande. Jag har klart svaga ögonblick då de faktiskt gör mig en skillnad, men den på svalan av rrk ointressanta tofsvipan berör mig nog mer än stenfalken.

Nåväl, det är mig allt mycket avlägset just nu. Jag koncentrerar mig på bälteskungsfiskare, guldspett och helt blå skrikor, nämligen Washington states fåglar.

Nio sekundmeter sydväst

Fyra vändor till Gotland den här våren och sommaren får anses godkänt och ett framtida minimum. Så som välfärdssverige är uppbyggt har man tid åt naturen när man inte jobbar - genomsnitligt ratio kan tänkas ligga på 1:100.

Min framtid vill jag bygga på förhållandet natur>lönearbete. Sommarens kalkyl, med få men stora, snabba inkomster, tyder på att det inte alls är en omöjlighet med hygglig vilja och handlingskraft. Eftersom jag stort sett kan bära allt jag behöver på ryggen, uppflugen på min cykel, finns redan förutsättningarna. Det är en idyll om det inte vore för att jag faktiskt inte är ensam i mitt liv. Den ytterligaste idyllen är en tandemcykel.

Vad den här bloggen beträffar har jag inte visat handlingskraft. Ett sätt att uttrycka det är att jag varit på 10000-milaservice. Kötiden var lång, men tids nog spann jag som en katt. Låt mig visa er:

Steglits, Carduelis carduelis, Sallmundsudd

Småskrake, Mergus serrator, Sallmundsudd

Fiskmås, Larus canus, norra Djurgården

Taltrast, Turdus philomelos, Ekoparken

Trädpiplärka, Anthus trivialis, tomten Vamlingbo

Strandskata, Haematopus ostralegus, Holmhällar

Storskarv, Phalacrocorax carbo

Bred trollslända, Libellula depressa, tomten Vamlingbo

Silvertärna, Sterna paradisaea, Holmhällar

Om en månad tar jag mitt pick och pack och flyttar till Seattle, därför kan det bli ett litet uppehåll. Belöningen är rapporter från en helt ny fauna!

Skiftet

Bristen på tragik i flora och fauna så här års är upplyftande. För all del, när finns det egentligen ett enda litet drag av svart, ens på en snölös och grå vinterdag? Jag är tacksam för de små dagar jag har fått med naturen den senaste veckan.


Jag var en vända till Isbladskärret här om dagen. Där fanns grågås, tofsvipa, krickor. Och sädesärlan! Hägrarna annekterade mark och träd. Lärkor jag inte kunde placera var där men hade otålighet och försvann. Kråkan på isen var mycket upptagen med sitt. I viken passerade stradskatorna lätt avslöjade på lätet. Två som inte passerade var en insekt och en fjäril som for omkring i buskarna utan blad och knopp. De vitkindade gässen var nio i vattnet och 42 på backen.


En ormvråk sågs från mitt fönster en annan dag. Den klättrade allt högre ovan Årsta tills den hängde över mitt hus och for iväg. Samma dag hade jag varit på taket för att glo på morgonen. Jag tog en bild genom tuben på ringduvan som satt på tv-antennen.

Kontakt igen

Mitt i frukosten drar två svanar högt över huset i sydostlig riktning. Jag kan för allt i världen inte tro att det skulle vara knölsvarar, men REGLERNA tillåter inte sångsvansrapportering. Återstår gör min vilja och tro. Sekunderna efter kommer ett par storskrakar, lågt i motsatt riktning. Morgonen var i hamn.

Nu snöyra och en minusgrad kring Engelbrektskyrkan. Där en upprätt silhuett med lång stjärt men i för dålig vinkel och för långt bort för REGLERNA. I min vilja och tro duvhöken.

Vad vinner? Är det stressen över någon annans ramverk som tvingar ge mig dessa stunder av syre för medvetandet?

Branta leucopsis

Jag klamrade mig fast vid möjligheten att hänga med till Gotland sista helgen i september. Lördagen var Aurrivs, ett ganska nytt ställe för mig. Tidigare har det varit mycket sydliga färder mot Flisviken, Livräddningsstationen, Barshagesudd och så vidare. Men den här östudden bjuder på något annat. Jag tror mig veta att Lars hängde här vid uppkomsten till Ön. Det är ett fantastiskt ställe.

Här följer en liten redogörelse i bilder.


Luften var den här dagen de vitkindade gässens. Våg efter våg sköljde över mitt huvud.



Jag minns att jag hade svårt att formulera mig inför jaget hur det känns att stå där i gräset med solen i ryggen när det här inträffar. Hur det inte går att återge på ett okomplicerat sätt.



Proportionerna och perspektiven i ett sånt här sammanhang, när sinnena är på topp, måste tas tillvara på. Hon var skygg, Maria nyckelpiga.



På väg hem överraskades jag av kungsörnen. Här blir det skakig tubkvalitet igen.




Ljung- och kustpiparna hade jag svårt att rättvist fånga på bild, likaså spovarna och änderna.

Vid två tillfällen har jag det här året ofrivilligt synkroniserat besök vid Stockviken med amerikanska arter (wilsonsimsnäppa & prärielöpare). Hetsjakten omkring mig har alltid fått mig att känna olust. Till och med avsmak. Jag har ingen lycka i den stressen.

Avdunstning

Det sitter tre ringduvor på tv-antennen här utanför. För en stund sedan var de åtta. I dimman som råder ser de nästan sparvhöklika ut - tydliga skuldror och rosa med ockra och grått. Ljuset här i staden i dimman är ovanligt. En har visst satt sig i björken, den som annars brukar hysa tjugotalet björktrastar såhär i flyttider.


I söndags tog jag pendeln till Handen för att sedan fråga mig fram till Tyresta. Väl där fann jag till en början bara tallskog och högljudda barn. Kroppen och sinnet kändes sega trots cyklingen. Masade mig med möda fram längs de stora lederna men fann så småningom en avstickare längs en liten bäck. Hamnade vid en liten sjö där jag hittade bl a tofsmes, svartmes och kungsfågel. Det var bättre och nu var jag mol allena på gång till Årsjön. Spillkråkan susade förbi, korparna gled planlöst men bestämt, koordinerat. Stormköket gav mig varm mat, allt var bra. Då kom havsörnen på låg höjd. Tre norrländska herrar undrade senare vad det var som hade passerat över sjön. I efterhand kändes det mycket glatt att ha kunnat verifierat deras första fynd av arten.

Sedan mindre hackspett, tallsvärmarens larv, solen. Allt kom till med en smula ödmjukhet.


Se där, nu kom ju björktrastarna!

Borträknad

Jag läser i DN:s Namn och Nytt att flyttningen är full gång. Men var är jag? Kanske är det supersymboliskt, den döda svartmesen på betongrampen till Stockholms mest urbana och afaunatiska byggnad - Arkitektskolan. Borträknat en fin dag på Aurriv i augusti är den här olyckliga fågelns öde det enda jag upplevt av årets flykt. Oftast ursäktar man sig själv att tiden inte räcker till. Men det är ju lögn.